Fjärrkontrollen

Idag fick jag min efterlängtade lilla fjärrkontroll till kameran. Jag beställde den för en vecka sen, och fick ett mail att den var slut på lagret, men skulle skickas så snart den var företaget tillhanda. Och idag kom den! Det gick ju fort! Och i det lilla paketet hade de stoppat ner ett gäng kolor. Trevligt och mycket uppskattat. Där kommer jag att beställa saker ifrån fler gånger. Cyberphoto.se var namnet!

Och givetvis var jag tvungen att testa den med en gång. Förutom att jag kom på att jag måste ha ett stativ också, så funkade fjärrisen superbra! Men lite tight blev bilden, som sagt...

Och så satt lilla E där och lekte med kolorna, sjöng för sig själv och sorterade i rad och på hög. Och tittade lite motvilligt på mig när jag ville fota henne, visst ser man hur hon tänker men åh, ska du fota mig nu igen!!

Dresscode: Svart

På väg till och från jobbet passerar jag Sergels torg, denna intagande plats i Stockholms city. Kulturhuset tornar upp sig i all sin prakt, glaspelaren i superellipsfontänen är vacker dagtid och upplyst på kvällen är den så fantastiskt vacker. Och vad jag tycker är så spännande att titta på, är alla svartklädda människor som går kors och tvärs över den svart och vita plattan.

Vad är det med oss svenskar, som är så besvärade av mörkret under vår långa höst- och vinterperiod, varför klär vi oss i svart? En och annan vågar sig på en blå eller röd jacka, men det är sällsynt. Jag ska väl inte säga så mycket själv, jag har också en svart vinterjacka. Men det var faktiskt svårt att hitta någon i en annan färg, som både till modellen och till färgen var en som jag ville ha. Jag hade gärna haft en lila jacka, eller grön. Men det har jag inte hittat någonstans.

Och i butikerna är det svart, svart, grått, grått. Till och med i gymmet har de flesta svart från topp till tå. Men jag tänker att man blir piggare av lite färg, så jag beslöt mig för att komplettera mina svarta och gråa topar med en rosa. Det går nog jättebra på träningen imorgon!

Kyndelsmäss med lösskägg

Idag firades Kyndelsmässodagen i kyrkan, och A:s kör var med och sjöng på gudstjänsten. Kören har en tradition att göra små kyrkospel vid vissa tillfällen på året, och Kyndelsmäss är ett sådant tillfälle. Och igår kväll kl 22.20 utbrast A plötsligt, "Just det!! Jag behöver lite kläder till kyrkan imorgon!" och som svar på frågan vad fick jag "Jag ska vara Josef, och behöver en cape med huva och ett lösskägg!"...OJ! Cape med huva tänkte jag att det kan vi nog fixa, men skägg!?

Ja, sagt och gjort så gick vi till utklädningslådan och rotade. Under åren har vi samlat på oss mängder med utklädningskläder, och faktum är att till händelser som t.ex. Halloween brukar vi sällan behöva köpa något utöver lite tillbehör, det brukar gå att rota fram kläder som räcker till många olika utstyrslar. En cape hittade vi, dock utan huva. Men en urvuxen cape fick offras, och blev istället en huva till den större capen. Och som skägg fick ett gammalt sticke på liknande sätt offras, det rev jag upp och sydde fast det på ett resårband, och hepp! Ett lösskägg! Inte världens snyggaste, men det dög utmärkt till 10 minuters kyrkospel...

Det hela gick på 40 minuter och det var ju bra jobbat. Och sådana här grejer är faktiskt ganska bra att behöva fixa ihop snabbt under små marginaler, jag har märkt att jag blir mer kreativ då jag bara måste plocka fram idéerna och spotta något ur mig. Har jag längre tid på mig blir jag bara alldeles för ambitiös, och ställer för höga krav på mig själv. Och resultatet behöver ju inte bli så hemskt mycket bättre ändå...nej då är det bättre att hålla det lite enkelt.

Möt dagens Josef!

I kyrkan var det trevligt, jag tände ett ljus för pappa och det var som alltid trevligt att få brista ut i lite psalmsång.

Och solen sken idag och det kändes lite varmt mot kinden - så härligt! Våren nalkas!

Klippa, klippa, klippa!

Alla mina barn, utom J som ofta inte är som de andra tre, har haft sina perioder då de har varit fascinerade av saxar. A klippte och klippte, i flera år, och gör det fortfarande. Hennes rum är fyllt av små pryttlar och grejer, och små pappersbitar, och det är oklart vad de är till för och varför de ska sparas på...V hade mer en intensiv klipperiod när han var i tre-fyra-årsåldern, men han klippte mer stora bitar, i olika färger och geometriska former, som han limmade upp på papper i mönster som verkade ganska genomtänkta. J har som sagt inte klippt hittills, men det kanske kommer, vem vet? Han gör allt i sin egen ordning, och han är så digital, antingen gör han eller så gör han inte, och när han gör och inte kan man aldrig förutsäga. (Jag jobbar ju ändå med prognoser, men den killen är helt omöjlig att göra prognos på!)

Senast ut är lilla E. Som hittade en sick-sack-sax i helgen, och sen var det kört. Hon klippte och klippte, och klippte och klippte. Små små lappar blev det, överallt! Och hon var så nöjd så! Men jag var tyvärr tvungen att hjälpa till, att riva remsor och hålla när hon inte hade lust själv. Det var helt ok i en kvart, men sen blev det lite tjatigt...

När hon kände sig ganska färdig så tog hon alla lapparna och lade dem i vagnen och körde runt dem en stund. Sen ville hon klippa igen, men då var det som tur var dags att gå och lägga sig.

Och så fort hon hade somnat, så gömde jag saxen! ;) Den tar jag fram till helgen igen, när jag har lite ork att riva och hålla remsor! :)

Gong Xi Fa Cai - Gott nytt år, alla kineser!

Idag är det första dagen på det kinesiska nyåret. Första dagen på harens år. Så idag ska man inte städa, för då riskerar man att städa ut årets kommande lycka. Inte heller så ska man ha knivar och saxar framme, för de är vassa och inte bra för den positiva energin. Har man någon närstående som har dött nyligen, så får man hålla sig hemma, för att inte ta med sig döden in i andra människors hem och besmitta året med döden.

Ja, sådant och annat fick vi lära oss att förhålla oss till under tiden vi bodde i Malaysia, som har en stor kinesisk minoritetsbefolkning (ca 30 % av befolkningen i Malaysia är kineser). På barnens skolor firade man kinesiska nyåret med pompa och ståt, Lion Dance och andra traditioner. Jag blir lite tårögd när jag minns. Lille J, som var så fascinerad (och lite rädd) för lejonen. A:s klass hade Chinese New Year Play på skolan, en riktigt proffsig show var det.

I en annan tid, i ett annat liv. Så känns det ibland. Men idag tänker jag minnas så klart jag kan, och grävde fram några gamla bilder.

Lion Dance på Vs förskola...

Imponerande akrobatik, varje lejon utgörs av två personer, som gör de mest fantastiska hopp mellan pålarna, oj det isade riktigt i magen när de svingade sig upp till de högsta!

Ett vackert dekorerat kinesiskt tempel, med röda lyktor.

Malaysia in my heart! Saknar!

Ärter och morötter

Linas matkasse ordnade currypanerad sej med persiljesås och potatis idag, och som grönsak till var det ärter och morötter. Ärter och morötter är en kombo som för mig ger mig starka associationer till barndomen. Dessa ständiga ärter och morötter! Och ärterna var oändligt impopulära, det var ingen som gillade ärter. Vilket är ganska märkligt, för ärter är ju så gott.

Mina barn älskar ärter. Gärna frysta. Måste erkänna att jag gärna själv tar och stoppar i mig lite frysta ärter om jag har chansen, så sött, gott och krispigt!

Rut och Lina

I mitt jobb som nationalekonom diskuteras ofta tjänstesektorns ökade betydelse i vårt samhälle. Och det må jag säga. Jag är en av pådrivarna, som numer konsulterar både Rut och Lina...

Mannen och jag jobbar båda heltid, eftersom vi har den typen av jobb att vi liksom har en portfölj, och att jobba deltid ger bara mindre pengar i lön men vi måste ändå utföra samma arbete, men på kortare tid...och det blir ju mycket jobb då, och det är mödosamt att få ihop det. För med två förskolebarn, och två skolbarn, och de aktiviteter som barnen har, så jobbar vi ju alltid. Om inte på jobbet, så hemma.

Rutavdraget gör det möjligt för oss att ha råd att anlita städhjälp. Jag är av olika skäl lite skeptisk men jag måste erkänna att det verkligen underlättar mitt liv. Det är ju inte så att vi inte städar för det, nej jag städar faktiskt i minst två timmar varje dag, förmodligen ännu mer, jag har inte räknat efter...och inkluderar man all tid som går åt att plocka upp vantar från golvet, hänga upp jackor, ställa skor till rätta, plocka undan läxpapper och sortera in/undan post och tidningar...

Sen är det ju middagen. Det går åt mycket tid att planera veckans middagar och handla, och inspirationen saknas för det allra mesta eftersom jag lägger så mycket tankekraft på andra saker...så varannan vecka kommer Linas matkasse hit och levererar två stora kassar med ingredienser och recept för fem middagar. Toppen! Man slipper både handla och tänka!

Allt som underlättar min vardag tycker jag är bra. Det räcker med att vara trött och slutkörd tänker jag, man ska inte behöva dö soffdöden varje kväll!

Längtan efter våren

Solkig brungrå snö ligger kvar överallt i små högar och vallar, på dagisgården har det bildats som en hel glaciär...träden är nakna, och grus, grus, grus, som ligger kvar efter snöigare tiders sandande av gator och trottoarer. Tiden mellan januari och april är inte den mest estetiskt fulländade för denna stad, eller för detta land (åtminstone vid de trakter som inte har snö fram till maj! ;) )...kanske det kommer en omgång snö igen i februari, men på det stora hela så är det en rätt så risig tid på året.

Det är då längtan infinner sig. Längtan efter våren, efter att se träd och buskar knoppas, se slasket försvinna, grusen sopas upp, fågelkvitter. Känna solens värme mot kinden. Känna att sommaren närmar sig.

Men man ska inte vara så rädd för att längta, för längtan är en ganska skön känsla. Jag tycker om att leva i förändringen, se hur ljuset skiftar i färg och i styrka, se hur molnen tätnar på hösten och skingras till våren, cirrusmoln som ersätts av cumulusmoln.

Jag tänkte ofta på våra årstider när vi bodde i Asien. I ett klimat där varje dag, året om, är sig lik, där blir längtan diffus. Dag läggs till dag och det är som att tiden står still, eller rör sig sidledes. Man ser inte att man kommer nån vart. Det kan vara mars, det kan vara oktober, eller julafton, men det gör ingen skillnad.

Förut reflekterade jag aldrig över att det kunde vara så att årstider i sig är en kraft som driver en framåt. Det syns och känns att livet ständigt går vidare. Jag som gillar förändring tycker om den känslan.

Stora skolan

Idag var jag med elvan och besökte hennes presumtiva nya skola från och med nästa läsår. Det är ju dags att göra skolval nu, eftersom den skola hon går nu på är en F-5 skola, och upp i sjätte klass ska hon ju till hösten! Det är ett stort år. Hon fyller 12, och övergår från lilla skolan till den stora, och det sista året innan det stora högstadiet och tonåren. Oj, jag blir lite tårögd när jag läser. Min lilla tös, så stor!

Skåp från de inte än, det får de först i sjunde klass, i ett år till har de sitt klassrum med bänk. Men de delar byggnad med högstadieklasserna. När vi gick genom korridoren stod det ett gäng fjortisar och hängde vid sina skåp, och elvan kände sig ganska liten och tryckte sig lite närmare mig när vi gick förbi de stora barnen. Hon tycker att högstadieeleverna är lite skräckinjagande. Så som man själv tyckte. Fy fasen att passera genom högstadiekorridoren när man var en liten sjätteklassare!!

Den 15 februari ska skolvalet vara gjort, och i detta val ska man även välja språk, franska eller spanska. Vad hände med tyska?

Spännande värre!

Fem år, livets vår!

Tänk att vår lille, lille, lille gulle lillebror fyllde fem år igår! Älskade barn! Fem år, denna underbara ålder, när barnen både är små och stora på en och samma gång, så förnuftiga och kloka, men lever fortfarande i sagans värld.

Ett litet berg av presenter fick han, och den snälla mamman hade tillsett att de var inslagna i "riktigt" omslagspapper och inte det överblivna julpappret! ;) De flesta av presenterna innehöll LEGO. Att ha enkelspåriga barn underlättar verkligen när man ska köpa presenter...Sen är det ju i och för sig bra att han har snöat in på något som faktiskt är både kul och känns bra!

Jag, idag

De ringde från förskolan vid lunchtid och meddelade att lilla E hade feber. Man känner sig som en lagom orutinerad förälder när man blir hemringd efter en halv dag, men det är inte så lätt alltid att veta om förkylningen bara är en förkylning eller om det blir nåt mer. Oftast är ju mina barn friska och blir sällan mer än snuviga, men den här gången var det lite värre. Med J vet man, när han blir ynklig och väldigt stackars-mig så vet man att det är lika bra att VABa. Men E är ju lika pigg och glad som alltid trots feber, snor och tät andning. Så även nu. Varm panna, men glatt humör. Vilket gör det trevligare att VABa! Man får så många fnissiga och glada stunder när man är med henne, en riktig liten skojfrisk dam är hon!

Men jag då? Varför är jag så trögbloggad nuförtiden? Få inlägg, och nog fotar jag men rynkar bara på näsan åt mina bilder, jag har ingen inspiration och har jag motivet får jag inte till det.

Alltid är det lika trögt i slutet på det kinesiska året. Jag är trött på tigern, som gav mig energi och styrka, men det blev lite för mycket av det goda. Jag känner mig utmattad i själen och längtar efter haren - som ju är mitt djur - som kanske kan pigga upp mig. Inte för att jag är så mycket för astrologi, men man kanske inte ska förutsätta att 1 miljard kineser har fel? ;)

Prestationsångest har jag nog också. Vill fota snyggare, vill skriva bättre, vill skriva oftare, vill ha en snyggare blogg, vill skriva om roligare saker. Jag har drabbats av en känsla att inget jag gör är nåt för andra att bry sig om, för när jag väl sätter mig och ska skriva ett inlägg så kommer tankarna som säger mig: inte intressant för andra, inte relevant, inte bra formulerat...

Och jag vet att det bara finns ett sätt att råda bot på blogghäftan, och det är att blogga mer, blogga oftare, fota mer, fota oftare, och framför allt säger jag nu till mig själv: sluta gnäll! Så det gör jag i detta nu. Slutar att gnälla. Livet är för kort för att gnällas bort.

Jag, just nu

Jo, så vill jag nog se mig själv just nu. Out of focus, alltid i farten, men ganska glad. Jag har jobbat så mycket den senaste veckan att jag känner mig helt förvirrad nu när jag går ner på lågvarv. Igår kväll kom jag hem kl 23.30, och somnade nästan omedelbart av utmattning, bara för att vakna ideligen under natten av konstiga drömmar om att aldrig komma ikapp, inte hinna fram till målet, inte hitta något viktigt, och sen kom J tassandes, och snarkade resten av natten i mitt ena öra, och sen kom lilla E tassandes, och ville sova tätt, tätt intill, av mammasaknad, eftersom jag inte sett henne mer än en kort stund på morgnarna under veckan.

Kl 5.15 vaknade jag och kunde inte somna om, och gick en stund senare upp, och gav mig iväg tidigt till jobbet.

Jag är så trött så jag nästan kroknar, men mannen är iväg ikväll och jag har hämtat barn på dagis, lagat middag och städat i köket, jag går på autopilot.

Egentligen är jag ganska nöjd med mitt arbete men det känns lite tomt och lite håglöst såhär på kvällskvisten. Det blir tidig sänggång och imorgon väntar nya spännande grejer att jobba med. Och sen är det familjeracet, ta V till gosskören med de två små i släptåg och så hem igen och fixa mat. Det är så att man kan gå under när man tänker på vardagsrutinerna, så tröttande de är.

Jag älskar mitt jobb, faktiskt delvis på grund av att det är så intensivt, och jag kan inte låta bli att ibland ge mig själv en klapp på axeln, för att jag orkar med det, och att jag ändå för det allra mesta orkar vara en trevlig, rolig och kärleksfull mamma och hustru. Märkligt nog verkar det som att jag får energi av att ha mer än fullt upp. Men ibland blir det lite för mycket. Då gäller det att varvar ner. Som nu. Blogga lite, och ha lilla E i famnen, som sitter och kramar mig och pussar mig, snusar på mig och jag på henne. En stunds gos ger mig energi att rodda med nattningen av alla barnen! Det tar aldrig slut! Jag behöver mera gos!

Stora och lilla

Idag har lilla E tillbringat hela dagen tillsammans med A och kompisen J. "Mina sejer!" (tjejer) säger lilla E och ser bestämd ut. Och tjejerna busar med henne, och leker med henne, eller låter henne bara hänga med dem. Jag funderar på när lilla E kommer att upphöra att vara bara liten, söt och medgörlig, och därmed inte får vara med längre. Eller så kommer hon alltid att få vara med, på sina egna villkor. Hon kommer ju alltid att vara så mycket yngre. Och alltid min bebis! :)

Årskrönika 2010

Som en liten utmaning tänkte jag sammanfatta året som gick, och för varje månad välja ut en bild. Och ungefär bara en händelse. Det var inte så lätt. För det händer ju så väldigt mycket hela tiden och dessutom har jag under året varit så slarvig med fotandet så antingen fanns det för många bilder att välja mellan, eller så fanns det nästan inga. Men det fick mig i alla fall att tänka efter vad vi egentligen gjorde år 2010! Såhär var det, på ett ungefär!

I januari var det väldigt mycket snö, så det bjöds många möjligheter till att åka skridskor, pulka och njuta av vintern. Och så fyllde ju lille J fyra år!

I februari var vi iväg till Branäs och åkte skidor, härligt härligt! Dagis körde igång med heldagsutflykter efter juluppehållet. Verkligen utomhusälskande fröknar som jobbar där! :)

I mars var vi marsvinsvakter i två veckor. Och det var ganska bra, för de två veckorna räckte för att ta död på lusten och viljan att skaffa egna husdjur!

I april började lilla E på dagis, så det var ekipering av lilla damen, som hon älskade. Ny jacka, mössa, vantar, galonbyxor!

I maj åkte jag med två entusiastiska barn till Lund för att bevista Lundakarnevalen! Ett sant nöje! Nu dröjer det fyra år till nästa gång!

I juni var det Minimarathon där A och V deltog, och så skolavslutning, och det firade jag, A och V med en brunch på Sirap, pannkaka med blåbär, banan och choklad, det är grejer det! Sen var vi en tur till Lund och badade på den underbara långa bryggan i Bjärred. Och så fyllde ju V 8 år! Och jag fyllde också år...

I juli hade vi efterlängtad semester och bilade hela vägen till Legoland där vi roade oss i två heldagar. Det var kul, men man blev ganska trött!

I augusti var vi till ett Hippieställe på Ekerö där man bl.a. kunde vila ut i hängmattsparken! Och sen var det jobb för hela slanten, och så fyllde ju A 11 år!

I september var det ännu mer jobb, men jag lyckades också klämma in en resa till Lund för kusinbarnsdop. Jag åkte med bara lilla E, som på hemvägen lyckades med konststycket att sova hela vägen från Lund till Södertälje och resterande 20 minuter kollade hon på Musse Pigg på datorn. Och så var det val, och jag fick ingen ny departementsledning.

I oktober var vi på chokladfestivalen på Nordiska muséet och åt massor med choklad och doppade marshmallows i chokladfontänen! Och så hade V sin första sjungning med gosskören, och A var med i körfestival med sin kör, och hon hade också sin första stråkafton med fiolen. Musik och choklad! Bra kombo! Och Mr P fyllde 40! Hipp hipp hurra!

I november var vi åter i Lund, två gånger till och med. Ena veckan för svägerskans bröllop, nästa vecka för disputationsfest. Och bevistade Allhelgonadagen på pappas och mormors grav, där vi tände ljus och sjöng. Och livet går vidare: E fyllde två!

I december var det fullt upp med julbasarer, julfester, lucia och förberedelser inför julen då vi hade besök av ena systern med familj samt mamma. Och vi lagade massor av mat och bakade pepparkakor för ett helt kompani! Och sen blev det 2011!

Jullovsmorgon...

TV-gluttare...