Jag, just nu

Jo, så vill jag nog se mig själv just nu. Out of focus, alltid i farten, men ganska glad. Jag har jobbat så mycket den senaste veckan att jag känner mig helt förvirrad nu när jag går ner på lågvarv. Igår kväll kom jag hem kl 23.30, och somnade nästan omedelbart av utmattning, bara för att vakna ideligen under natten av konstiga drömmar om att aldrig komma ikapp, inte hinna fram till målet, inte hitta något viktigt, och sen kom J tassandes, och snarkade resten av natten i mitt ena öra, och sen kom lilla E tassandes, och ville sova tätt, tätt intill, av mammasaknad, eftersom jag inte sett henne mer än en kort stund på morgnarna under veckan.

Kl 5.15 vaknade jag och kunde inte somna om, och gick en stund senare upp, och gav mig iväg tidigt till jobbet.

Jag är så trött så jag nästan kroknar, men mannen är iväg ikväll och jag har hämtat barn på dagis, lagat middag och städat i köket, jag går på autopilot.

Egentligen är jag ganska nöjd med mitt arbete men det känns lite tomt och lite håglöst såhär på kvällskvisten. Det blir tidig sänggång och imorgon väntar nya spännande grejer att jobba med. Och sen är det familjeracet, ta V till gosskören med de två små i släptåg och så hem igen och fixa mat. Det är så att man kan gå under när man tänker på vardagsrutinerna, så tröttande de är.

Jag älskar mitt jobb, faktiskt delvis på grund av att det är så intensivt, och jag kan inte låta bli att ibland ge mig själv en klapp på axeln, för att jag orkar med det, och att jag ändå för det allra mesta orkar vara en trevlig, rolig och kärleksfull mamma och hustru. Märkligt nog verkar det som att jag får energi av att ha mer än fullt upp. Men ibland blir det lite för mycket. Då gäller det att varvar ner. Som nu. Blogga lite, och ha lilla E i famnen, som sitter och kramar mig och pussar mig, snusar på mig och jag på henne. En stunds gos ger mig energi att rodda med nattningen av alla barnen! Det tar aldrig slut! Jag behöver mera gos!

Måndag + regn = en stad full av Dysterkvistar

Det är så deppigt på tunnelbanan om måndagmorgnarna, i synnerhet en regnig dag som denna. Jag förstår inte varför folk deppar så! Det är så många som bara sitter där och stirrar ut i det tomma intet, möter ingens blick, läser inget, lyssnar inte på musik, pillar inte med telefonen...och framför allt, det är ju inte en kotte som säger något. De som har sällskap talar med så låg röst så att det är rent av imponerande hur man ens kan konversera så diskret.

Inte så att jag är glad och pigg jämt och ständigt, men sånt här dysterkvistande borde förbjudas. Och jag gillar faktiskt måndagar! Komma till jobbet, läsa enstaka mail som har skickats av ambitiösa kolleger under helgen. Dricka morgonkaffe. Träffa kollegerna, prata lite om helgen. Grotta ner sig i excelarken, som bara har legat och väntat under helgen...(nja inte just denna helgen, för då jobbade jag).

Men så är jag ju lantis också! ;)

Planeringsdag

Idag har dagis stängt. Rena dumheterna, tycker arbetsnarkomanen i mig. Men mamman i mig tycker att det är mysigt att vara hemma de två småttingarna. Vi ska köpa höstskor, äta makaroner med ost till lunch, bygga lego, läsa böcker och njuta av varandras sällskap.

Den ständiga kampen, att förena arbetsnarkomanen med flerbarnsmamman. Båda vill ha! Och båda måste få sitt. Lika svårt som det är på morgonen att slita sig från det sömnrufsiga småfolket, de mysiga barnpussarna och mjuka små barnkramarna, lika svårt är det att slita sig från excelarken och PM:orna (och kollegerna) på jobbet vid arbetsdagens slut.

För det mesta går det alldeles utmärkt, men det är jobbigt när det ena tränger ut det andra. När jobbet tarvar sena kvällar, nätter och helger. Eller när man som den här veckan har avverkat två VAB-dagar, en planeringsdag, två föräldramöten och tre lunchmatsäckar. Utöver det vanliga lämna, hämta, handla mat, laga mat, hjälpa med läxor, natta ungar osv.

Och värst är när allt händer på en och samma gång. Då får man bara ta ett djupt andetag och härda ut. This too shall pass! Och så får man lägga till "vara snäll" på to do listan, för det är lätt att glömma vara det när man är stressad...