Solkig brungrå snö ligger kvar överallt i små högar och vallar, på dagisgården har det bildats som en hel glaciär...träden är nakna, och grus, grus, grus, som ligger kvar efter snöigare tiders sandande av gator och trottoarer. Tiden mellan januari och april är inte den mest estetiskt fulländade för denna stad, eller för detta land (åtminstone vid de trakter som inte har snö fram till maj! ;) )...kanske det kommer en omgång snö igen i februari, men på det stora hela så är det en rätt så risig tid på året.Det är då längtan infinner sig. Längtan efter våren, efter att se träd och buskar knoppas, se slasket försvinna, grusen sopas upp, fågelkvitter. Känna solens värme mot kinden. Känna att sommaren närmar sig.
Men man ska inte vara så rädd för att längta, för längtan är en ganska skön känsla. Jag tycker om att leva i förändringen, se hur ljuset skiftar i färg och i styrka, se hur molnen tätnar på hösten och skingras till våren, cirrusmoln som ersätts av cumulusmoln.
Jag tänkte ofta på våra årstider när vi bodde i Asien. I ett klimat där varje dag, året om, är sig lik, där blir längtan diffus. Dag läggs till dag och det är som att tiden står still, eller rör sig sidledes. Man ser inte att man kommer nån vart. Det kan vara mars, det kan vara oktober, eller julafton, men det gör ingen skillnad.
Förut reflekterade jag aldrig över att det kunde vara så att årstider i sig är en kraft som driver en framåt. Det syns och känns att livet ständigt går vidare. Jag som gillar förändring tycker om den känslan.
