Min fina storasyster var här på besök över helgen, inklusive sambon och mina två älskade, älskade syskonbarn. I skrivande stund sitter de på tåget och närmar sig förhoppningsvis min gamla hemstad, men man kan ju aldrig så noga lita på SJs punktlighet...
Dagis var stängt i fredags för personalen är på konferensresa, så mina två småttingar var hemma. Mina syskonbarn är så när som på dagar jämngamla med mina två minsta, och med våra två fyraåringar och två tvååringar kändes det som att Junibacken var ett bra utflyktsmål.
Jag har inte varit där på år och dar, nog sedan mina två stora barn var i de åldrarna! Vi konstaterade att allt var sig likt, förutom att draken i sagotåget numer är liten och kändes fånig, jämfört med den gamla jättestora läskiga hehe, och så kändes det som att det var mycket mer folk än vad det var på den tiden. Eller så har jag glömt. Förträngt heter det kanske...
Lilla E var helt hänförd, varje liten bild av Pippi fick henne att utbryta i glädjens jubel, och hon gick från det ena till det andra och pekade och sade titta mamma, kolla mamma, där mamma!! På bilden ovan hade hon just upptäckt Karlsson som hängde i taket!
Storebror provade motorcykeln!
Och i Villa Villerkulla undersökte lilla E alla detaljer. Här i Pippis sovrum.
Skojigt nog så sålde de korkpistoler i shopen. Jag har ju sagt att vid första tillfälle jag ser en korkpistol så köper jag en. Den blev precis lika populär som jag hade tänkt. Storebror och fyraåriga kusinen smög omkring som agenter och sköt mot allt möjligt som verkade spännande att skjuta. Plopp plopp och fniss fniss hördes det varvat med "yes, jag tog den!!".
I det vackra höstvädret passade vi på att ta en kort liten promenad på vackra Djurgården. Strax efter Liljevalchs passerade vi det här huset, en förfallen festvåning och nattklubb. Det verkade vara en renovering på gång, vilket verkar helt rimligt med tanke på läget.
Jag blir alltid så fascinerad av förfallna hus. Det sätter så mycket spekulationer igång, om svunna tider, vem festade där en gång i tiden? Vad gör de nu? Hur såg det ut?...
I lördags var vi till Leksaksmuseet och Spårvägsmuseet, var på barnteater och hade sen en av systerns och sambons vänner till middag. Supertrevligt!
Men allt roligt tar slut, och nu har syrran åkt hem. Det känns tomt och ledsamt, så som det alltid gör när vi har sagt hejdå. Det är svårt att bo långt ifrån sina nära! Jag har vant mig vid att vi inte träffas så ofta, och tänker inte så mycket på det i vardagen. Men precis när vi reser hem från att ha besökt varandra känns tomheten så stor.
Trött är vad jag är, men nöjd över vår trelvliga helg, och redo för en ny arbetsvecka imorgon!
Lycka är att kolla på storebrorsan när han spelar DS. Ännu större lycka om han vill spela Mario Kart och lillebror får vara med! Men när lillebror förlorar är det inte lika kul förstås!...
Idag har lilla E tillbringat hela dagen tillsammans med A och kompisen J. "Mina sejer!" (tjejer) säger lilla E och ser bestämd ut. Och tjejerna busar med henne, och leker med henne, eller låter henne bara hänga med dem. Jag funderar på när lilla E kommer att upphöra att vara bara liten, söt och medgörlig, och därmed inte får vara med längre. Eller så kommer hon alltid att få vara med, på sina egna villkor. Hon kommer ju alltid att vara så mycket yngre. Och alltid min bebis! :)
Och i Villa Villerkulla undersökte lilla E alla detaljer. Här i Pippis sovrum.
Stora dottern hade sin bästa kompis här över natten, och som alltid när de är tillsammans blev det en massa pyssel och fix. Jag var ute ett ärende när de ringde och sade att de behövde vitt tyg och jag hade lämpligt nog en kasserad duk att erbjuda. När jag kom hem fick jag se skapelseverket - 28 stycken spöken, ett för vardera av klasskompisarna, som ska delas ut till Halloween. Våra två småttingar blev ju väldigt imponerade, och raskt fixade de varsitt spöke åt dem.
