Var hälsad sköna morgonstund

En av veckans bästa stunder är helgmorgnarna. Jag är begåvad med barn som vaknar tidigt om morgnarna, och vanligtvis också en underbar make som på lördagarna låter mig ligga kvar och sova en liten stund till och sen blir jag väckt med en frukostbricka och tidning på sängen. Jag älskar den stunden, att äta i lugn och ro, låta varje tugga ta den tid den tar att tugga, njuta av varje liten sipp kaffe. Och så läser jag tidningarna, bläddrar blad för blad, läser alla reportage och analyser i båda tidningarna. Vardagsmorgnar hinner man ju bara snabbläsa de viktigaste bitarna, och skumma resten.

Om söndagarna brukar jag få stiga upp med barnen, de små brukar vakna vid 6.30. Och så gör jag gärna en lite omständlig frukost, steker ett ägg och fixar något gott till, gör en härlig kaffe latte och sitter sen och njuter vid frukostbordet.

Men idag, denna lördagmorgon, så fick jag stiga upp med småttingarna, eftersom P och de två stora i natt åkte till Åre för att tillbringa sportlovet där. Jag måste däremot jobba hela veckan, inget sportlov för mig!

Kaffet dricker jag alltid ur en muminmugg! Idag valde jag Filifjonkan, för hon är så bra på att städa. Och städa är dagens huvudsyssla. Städa, tvätta, handla...

Varierad kost

Så har även jag gått med i LCHF-sekten :-) Jag har nosat på metoden länge, men nu har jag träffat så många som har provat och tycker att det funkar bra, så jag beslöt mig för att prova jag med. Jag har aldrig haft några problem med övervikt, snarare tvärtom är jag en tunnis och faktiskt lite för tunn. Mitt BMI ligger precis på gränsen till undervikt. Främst beror det på att jag är en lättviktare av naturen men för tillfället har för liten muskelmassa. För det är absolut inte så att jag svälter mig själv, tvärtom, jag äter mycket mat! Och mycket fet mat och ganska mycket godis. Vikten ska upp, och det jobbar jag på genom att härja på Friskis&Svettis några gånger per vecka.

Men jag mår inte alltid bra. Jag är ofta trött och känner mig orkeslös. Och så reagerar jag väldigt kraftigt på blodsockersvängningar. Jag mår asdåligt när mitt blodsocker är på botten och äter jag då mat som ger en för snabb och stark skjuts uppåt så mår jag dåligt av det, och ännu sämre när det faller tillbaks.

LCHF är en grym metod för mig! Grundprincipen är enkel: Man utesluter eller minskar intaget av kolhydrater, och det energibehov som uppstår fyller man på med fettrik mat, som inte triggar blodsockret. Det kommer mer och mer modern och seriös forskning som visar att människor faktiskt mår bra av den mathållningen, och jag kan intyga det.

Men det är lustigt vad folk beter sig märkligt när det kommer på tal. Jag pratar inte så mycket om det, men får mycket frågor på jobbet, när jag har broccoli och blomkål till köttbullarna istället för potatis. Eller när jag äter salami och ost utan bröd till. Som om man måste äta bröd och potatis?! Jag äter ju allt utom just det, och väljer bara något annat istället. Men det gills inte tycker en del.

Vanligtvis brukar samtalen avslutas med att någon förnumstigt säger "jag tror att det bästa är att äta varierat!" och då håller alla med. Men så tittar jag mig omkring och undrar vad de menar, för matlåda efter matlåda som äts runt bordet består av ett stort lass med pasta och korv eller en torr köttfärssås. Var är fettet, undrar jag? Varierat innebär väl att man ska äta av allt, men om man i princip bara äter kolhydrater och nån liten förskrämd mängd protein så äter man ju inte så varierat. För det innebär ju att man ska äta fett också.

Samma människor ses sedan två timmar senare äta en smörgås eller frukt. För då har ju kropparna redan förbränt lasset pasta. Det blir väldigt mycket mat på det viset. Och då är det inte att undra på att midjemåttet kryper uppåt.

Jag håller mig mätt på min (varierade) kost, och behöver inte äta så stora mängder. Och tänk att det är provocerande. När det gäller mat och normer lever vi verkligen i en ding ding värld!

Pärlor, pärlor, pärlor!

Den här lördagen har det pärlats något fullkomligt otroligt i det här hemmet! A har en kompis på besök och de har nån grej just nu med att göra små figurer av rörpärlor (nuförtiden heter det inte indianpärlor), bröderna hakade snabbt på rörpärlegrejen och lilla E är ju fullkomligt uppslukad av att göra armband. Och tretton armband senare går lilla tårtan omkring och säger "jag är pinsessa!".

Och jag förstår barnen precis, det är något visst med pärlor! Att sitta och krafsa i en ask, välja färg, trä på tråd eller lägga i ett mönster på pärlplattan. Det går så fort, det är så enkelt, och blir så fint! Jag gick alldeles bort mig på Panduro, pärlhyllan är livsfarlig! Jag lyckades faktiskt motstå att förköpa mig, men aj vad jag längtar efter att köpa mer, mer, mer!!! :)

Bageriet

Surdegstrenden tycks hålla i sig. Häromveckan öppnade ytterligare ett surdegsbageri på stora gatan som korsar vår. Nu finns det minst fyra ställen som säljer surdegsbröd inom tre minuters promenad från vårt hem. Och efterfrågan är stor. På lördagar och söndagar gäller det att köpa sitt bröd senast vid lunchtid, sen går det undan med den billiga leverkorven och de säljer slut på hela rasket innan stängning kl 16.

Man blir så frestad av att se de stora härliga limporna i fönstret och det är väldigt lätt att slinka in på vägen hem och köpa med sig ett bröd. Vi var en lång härlig runda på stan idag, men återvände lite för sent. Levainen var slut. Och det mesta annat också. Kvar fanns bara några förskrämda bullar, och det var ju inte vad jag ville ha. Som väl är har de öppet imorgon också, för jag kan inte riktigt släppa suget...

Träning och pepperoni

Jag vet inte vad som har hänt med mig! Jag har blivit helt besatt av att träna, det känns så skönt efteråt. Jag har annars inte tyckt om att gå själv, det har känts så trist. Och jobbigt att träna. Så jag vet inte vad som har inträffat, men jag vill bara träna hela tiden. Det känns skönt att gå iväg på egen hand, gympa, duscha i lugn och ro, och igår smet jag in i bastun också. Jag som hatar att basta?

På bussen hemåt satt jag och funderade på vad vi skulle äta till middag på kvällen. Och det enda jag kunde tänka på var pepperoni! Så med det som utgångspunkt funderade jag snabbt ut att det fick bli pitabröd med kyckling och grejer. Och till det satte jag i mig nästan halva burken pepperoni. Galet! Men det var så gott!

Sleeping Beauty...

Lilla, älskade, gosiga unge! Min lilla nyponros! Visst vill man bara snusa på henne, och pussa på de bulliga små kinderna?

Fjärrkontrollen

Idag fick jag min efterlängtade lilla fjärrkontroll till kameran. Jag beställde den för en vecka sen, och fick ett mail att den var slut på lagret, men skulle skickas så snart den var företaget tillhanda. Och idag kom den! Det gick ju fort! Och i det lilla paketet hade de stoppat ner ett gäng kolor. Trevligt och mycket uppskattat. Där kommer jag att beställa saker ifrån fler gånger. Cyberphoto.se var namnet!

Och givetvis var jag tvungen att testa den med en gång. Förutom att jag kom på att jag måste ha ett stativ också, så funkade fjärrisen superbra! Men lite tight blev bilden, som sagt...

Och så satt lilla E där och lekte med kolorna, sjöng för sig själv och sorterade i rad och på hög. Och tittade lite motvilligt på mig när jag ville fota henne, visst ser man hur hon tänker men åh, ska du fota mig nu igen!!

Dresscode: Svart

På väg till och från jobbet passerar jag Sergels torg, denna intagande plats i Stockholms city. Kulturhuset tornar upp sig i all sin prakt, glaspelaren i superellipsfontänen är vacker dagtid och upplyst på kvällen är den så fantastiskt vacker. Och vad jag tycker är så spännande att titta på, är alla svartklädda människor som går kors och tvärs över den svart och vita plattan.

Vad är det med oss svenskar, som är så besvärade av mörkret under vår långa höst- och vinterperiod, varför klär vi oss i svart? En och annan vågar sig på en blå eller röd jacka, men det är sällsynt. Jag ska väl inte säga så mycket själv, jag har också en svart vinterjacka. Men det var faktiskt svårt att hitta någon i en annan färg, som både till modellen och till färgen var en som jag ville ha. Jag hade gärna haft en lila jacka, eller grön. Men det har jag inte hittat någonstans.

Och i butikerna är det svart, svart, grått, grått. Till och med i gymmet har de flesta svart från topp till tå. Men jag tänker att man blir piggare av lite färg, så jag beslöt mig för att komplettera mina svarta och gråa topar med en rosa. Det går nog jättebra på träningen imorgon!

Kyndelsmäss med lösskägg

Idag firades Kyndelsmässodagen i kyrkan, och A:s kör var med och sjöng på gudstjänsten. Kören har en tradition att göra små kyrkospel vid vissa tillfällen på året, och Kyndelsmäss är ett sådant tillfälle. Och igår kväll kl 22.20 utbrast A plötsligt, "Just det!! Jag behöver lite kläder till kyrkan imorgon!" och som svar på frågan vad fick jag "Jag ska vara Josef, och behöver en cape med huva och ett lösskägg!"...OJ! Cape med huva tänkte jag att det kan vi nog fixa, men skägg!?

Ja, sagt och gjort så gick vi till utklädningslådan och rotade. Under åren har vi samlat på oss mängder med utklädningskläder, och faktum är att till händelser som t.ex. Halloween brukar vi sällan behöva köpa något utöver lite tillbehör, det brukar gå att rota fram kläder som räcker till många olika utstyrslar. En cape hittade vi, dock utan huva. Men en urvuxen cape fick offras, och blev istället en huva till den större capen. Och som skägg fick ett gammalt sticke på liknande sätt offras, det rev jag upp och sydde fast det på ett resårband, och hepp! Ett lösskägg! Inte världens snyggaste, men det dög utmärkt till 10 minuters kyrkospel...

Det hela gick på 40 minuter och det var ju bra jobbat. Och sådana här grejer är faktiskt ganska bra att behöva fixa ihop snabbt under små marginaler, jag har märkt att jag blir mer kreativ då jag bara måste plocka fram idéerna och spotta något ur mig. Har jag längre tid på mig blir jag bara alldeles för ambitiös, och ställer för höga krav på mig själv. Och resultatet behöver ju inte bli så hemskt mycket bättre ändå...nej då är det bättre att hålla det lite enkelt.

Möt dagens Josef!

I kyrkan var det trevligt, jag tände ett ljus för pappa och det var som alltid trevligt att få brista ut i lite psalmsång.

Och solen sken idag och det kändes lite varmt mot kinden - så härligt! Våren nalkas!

Klippa, klippa, klippa!

Alla mina barn, utom J som ofta inte är som de andra tre, har haft sina perioder då de har varit fascinerade av saxar. A klippte och klippte, i flera år, och gör det fortfarande. Hennes rum är fyllt av små pryttlar och grejer, och små pappersbitar, och det är oklart vad de är till för och varför de ska sparas på...V hade mer en intensiv klipperiod när han var i tre-fyra-årsåldern, men han klippte mer stora bitar, i olika färger och geometriska former, som han limmade upp på papper i mönster som verkade ganska genomtänkta. J har som sagt inte klippt hittills, men det kanske kommer, vem vet? Han gör allt i sin egen ordning, och han är så digital, antingen gör han eller så gör han inte, och när han gör och inte kan man aldrig förutsäga. (Jag jobbar ju ändå med prognoser, men den killen är helt omöjlig att göra prognos på!)

Senast ut är lilla E. Som hittade en sick-sack-sax i helgen, och sen var det kört. Hon klippte och klippte, och klippte och klippte. Små små lappar blev det, överallt! Och hon var så nöjd så! Men jag var tyvärr tvungen att hjälpa till, att riva remsor och hålla när hon inte hade lust själv. Det var helt ok i en kvart, men sen blev det lite tjatigt...

När hon kände sig ganska färdig så tog hon alla lapparna och lade dem i vagnen och körde runt dem en stund. Sen ville hon klippa igen, men då var det som tur var dags att gå och lägga sig.

Och så fort hon hade somnat, så gömde jag saxen! ;) Den tar jag fram till helgen igen, när jag har lite ork att riva och hålla remsor! :)

Gong Xi Fa Cai - Gott nytt år, alla kineser!

Idag är det första dagen på det kinesiska nyåret. Första dagen på harens år. Så idag ska man inte städa, för då riskerar man att städa ut årets kommande lycka. Inte heller så ska man ha knivar och saxar framme, för de är vassa och inte bra för den positiva energin. Har man någon närstående som har dött nyligen, så får man hålla sig hemma, för att inte ta med sig döden in i andra människors hem och besmitta året med döden.

Ja, sådant och annat fick vi lära oss att förhålla oss till under tiden vi bodde i Malaysia, som har en stor kinesisk minoritetsbefolkning (ca 30 % av befolkningen i Malaysia är kineser). På barnens skolor firade man kinesiska nyåret med pompa och ståt, Lion Dance och andra traditioner. Jag blir lite tårögd när jag minns. Lille J, som var så fascinerad (och lite rädd) för lejonen. A:s klass hade Chinese New Year Play på skolan, en riktigt proffsig show var det.

I en annan tid, i ett annat liv. Så känns det ibland. Men idag tänker jag minnas så klart jag kan, och grävde fram några gamla bilder.

Lion Dance på Vs förskola...

Imponerande akrobatik, varje lejon utgörs av två personer, som gör de mest fantastiska hopp mellan pålarna, oj det isade riktigt i magen när de svingade sig upp till de högsta!

Ett vackert dekorerat kinesiskt tempel, med röda lyktor.

Malaysia in my heart! Saknar!

Ärter och morötter

Linas matkasse ordnade currypanerad sej med persiljesås och potatis idag, och som grönsak till var det ärter och morötter. Ärter och morötter är en kombo som för mig ger mig starka associationer till barndomen. Dessa ständiga ärter och morötter! Och ärterna var oändligt impopulära, det var ingen som gillade ärter. Vilket är ganska märkligt, för ärter är ju så gott.

Mina barn älskar ärter. Gärna frysta. Måste erkänna att jag gärna själv tar och stoppar i mig lite frysta ärter om jag har chansen, så sött, gott och krispigt!