Pärlor, pärlor, pärlor!

Den här lördagen har det pärlats något fullkomligt otroligt i det här hemmet! A har en kompis på besök och de har nån grej just nu med att göra små figurer av rörpärlor (nuförtiden heter det inte indianpärlor), bröderna hakade snabbt på rörpärlegrejen och lilla E är ju fullkomligt uppslukad av att göra armband. Och tretton armband senare går lilla tårtan omkring och säger "jag är pinsessa!".

Och jag förstår barnen precis, det är något visst med pärlor! Att sitta och krafsa i en ask, välja färg, trä på tråd eller lägga i ett mönster på pärlplattan. Det går så fort, det är så enkelt, och blir så fint! Jag gick alldeles bort mig på Panduro, pärlhyllan är livsfarlig! Jag lyckades faktiskt motstå att förköpa mig, men aj vad jag längtar efter att köpa mer, mer, mer!!! :)

Kyndelsmäss med lösskägg

Idag firades Kyndelsmässodagen i kyrkan, och A:s kör var med och sjöng på gudstjänsten. Kören har en tradition att göra små kyrkospel vid vissa tillfällen på året, och Kyndelsmäss är ett sådant tillfälle. Och igår kväll kl 22.20 utbrast A plötsligt, "Just det!! Jag behöver lite kläder till kyrkan imorgon!" och som svar på frågan vad fick jag "Jag ska vara Josef, och behöver en cape med huva och ett lösskägg!"...OJ! Cape med huva tänkte jag att det kan vi nog fixa, men skägg!?

Ja, sagt och gjort så gick vi till utklädningslådan och rotade. Under åren har vi samlat på oss mängder med utklädningskläder, och faktum är att till händelser som t.ex. Halloween brukar vi sällan behöva köpa något utöver lite tillbehör, det brukar gå att rota fram kläder som räcker till många olika utstyrslar. En cape hittade vi, dock utan huva. Men en urvuxen cape fick offras, och blev istället en huva till den större capen. Och som skägg fick ett gammalt sticke på liknande sätt offras, det rev jag upp och sydde fast det på ett resårband, och hepp! Ett lösskägg! Inte världens snyggaste, men det dög utmärkt till 10 minuters kyrkospel...

Det hela gick på 40 minuter och det var ju bra jobbat. Och sådana här grejer är faktiskt ganska bra att behöva fixa ihop snabbt under små marginaler, jag har märkt att jag blir mer kreativ då jag bara måste plocka fram idéerna och spotta något ur mig. Har jag längre tid på mig blir jag bara alldeles för ambitiös, och ställer för höga krav på mig själv. Och resultatet behöver ju inte bli så hemskt mycket bättre ändå...nej då är det bättre att hålla det lite enkelt.

Möt dagens Josef!

I kyrkan var det trevligt, jag tände ett ljus för pappa och det var som alltid trevligt att få brista ut i lite psalmsång.

Och solen sken idag och det kändes lite varmt mot kinden - så härligt! Våren nalkas!

Klippa, klippa, klippa!

Alla mina barn, utom J som ofta inte är som de andra tre, har haft sina perioder då de har varit fascinerade av saxar. A klippte och klippte, i flera år, och gör det fortfarande. Hennes rum är fyllt av små pryttlar och grejer, och små pappersbitar, och det är oklart vad de är till för och varför de ska sparas på...V hade mer en intensiv klipperiod när han var i tre-fyra-årsåldern, men han klippte mer stora bitar, i olika färger och geometriska former, som han limmade upp på papper i mönster som verkade ganska genomtänkta. J har som sagt inte klippt hittills, men det kanske kommer, vem vet? Han gör allt i sin egen ordning, och han är så digital, antingen gör han eller så gör han inte, och när han gör och inte kan man aldrig förutsäga. (Jag jobbar ju ändå med prognoser, men den killen är helt omöjlig att göra prognos på!)

Senast ut är lilla E. Som hittade en sick-sack-sax i helgen, och sen var det kört. Hon klippte och klippte, och klippte och klippte. Små små lappar blev det, överallt! Och hon var så nöjd så! Men jag var tyvärr tvungen att hjälpa till, att riva remsor och hålla när hon inte hade lust själv. Det var helt ok i en kvart, men sen blev det lite tjatigt...

När hon kände sig ganska färdig så tog hon alla lapparna och lade dem i vagnen och körde runt dem en stund. Sen ville hon klippa igen, men då var det som tur var dags att gå och lägga sig.

Och så fort hon hade somnat, så gömde jag saxen! ;) Den tar jag fram till helgen igen, när jag har lite ork att riva och hålla remsor! :)

Välkommen, lilla dockan!

Jag tycker ju att det är roligt att skapa saker. Saker jag har gjort ger för mig ett otroligt stort mervärde. Det är inte bara själva skapelseprocessen jag tycker om, utan att se vad jag har åstadkommit, något beständigt, att titta på, känna på, tycka är fint eller fult men det att det består känns så bra. För det mesta annat man gör med händerna är sånt som inte blir kvar, man städar och diskar och plockar. Det är både trist och tar aldrig slut...

Men pyssel tar slut! Förr om åren var jag lite av en perfektionist, jag ville inte ge mig in på att göra saker, jag var lite rädd att det inte skulle bli så fint eller bra. Larvigt att hålla på så, kom jag på, för det resulterade ju bara i att jag nästan inte gjorde nåt alls.

Och numer har jag inte så mycket tid. Men det är tråkigt att helt avstå för mer tid lär jag aldrig få. Och nu var det en speciell målsättning jag hade, och då gick det av bara farten! För eftersom lilla E älskar dockor så ville jag att hon skulle få en i tvåårspresent.

Så föddes lilla dockan!

Mönsterdelarna, och en kopp kaffe. Att hålla mig vaken sent om kvällen, när middagsdisken var avklarad och ungarna i säng. Först då finns det lite tid över.

Huden ihopsydd, kroppen, armarna och huvudet.

...och här ligger kroppsdelarna. Stoppade i ull. Först en hård kärna, sen lager på lager av härlig, gosig ull. Med hjälp av en filthål så fäster man ullen. Filtnålen är lång och har hullingar längst fram, och genom att dutta med den blir ullen tovad, så att kroppsdelarna blir fasta och lagom kompakta.

Huvudet får delvis sin form genom att man fäster trådar vid ögonlinje, nacke, kinder. Sen ska kroppen stoppas! Och här ska huvudet sys fast. Gulp! Det känns faktiskt på något knasigt vis lite läskigt när man nålar fast huvudet med de långa nålarna!...Så jag fick ta Js docka (som jag sydde förra hösten) som lite sällskap. Han fick hålla nya dockans hand :)

Här är dockan klar, har fått ögon, mun, hår och kläder! Hej lilla dockan! Välkommen till oss!

Lite utav poängen med denna typ av mjuka dockor är att ögonen och munnen mer eller mindre ska vara neutralt sydda. På så vis blir dockan mer levande för barnet, för tänker man sig att dockan är ledsen, så ser den ledsen ut, och tänker man sig att dockan är glad, så ser den glad ut! Prova själv, så får du se!

Och lilla E, hon älskar sin lilla docka! Bruna ögon fick den, precis som hon har, och rött hår, för lilla E älskar Pippi. Det återstår att se vilken hårfärg E får så småningom, nu är det ju småbarnsblont. Men jag tror att nästa docka jag gör till henne ska få brunt hår, för det är vad jag tror att hon har. Det blir nog först när hon börjar efterfråga en liten kompis till dockan. Jag vill ju låta dockan ha E för sig själv ett litet tag först!