Rut och Lina

I mitt jobb som nationalekonom diskuteras ofta tjänstesektorns ökade betydelse i vårt samhälle. Och det må jag säga. Jag är en av pådrivarna, som numer konsulterar både Rut och Lina...

Mannen och jag jobbar båda heltid, eftersom vi har den typen av jobb att vi liksom har en portfölj, och att jobba deltid ger bara mindre pengar i lön men vi måste ändå utföra samma arbete, men på kortare tid...och det blir ju mycket jobb då, och det är mödosamt att få ihop det. För med två förskolebarn, och två skolbarn, och de aktiviteter som barnen har, så jobbar vi ju alltid. Om inte på jobbet, så hemma.

Rutavdraget gör det möjligt för oss att ha råd att anlita städhjälp. Jag är av olika skäl lite skeptisk men jag måste erkänna att det verkligen underlättar mitt liv. Det är ju inte så att vi inte städar för det, nej jag städar faktiskt i minst två timmar varje dag, förmodligen ännu mer, jag har inte räknat efter...och inkluderar man all tid som går åt att plocka upp vantar från golvet, hänga upp jackor, ställa skor till rätta, plocka undan läxpapper och sortera in/undan post och tidningar...

Sen är det ju middagen. Det går åt mycket tid att planera veckans middagar och handla, och inspirationen saknas för det allra mesta eftersom jag lägger så mycket tankekraft på andra saker...så varannan vecka kommer Linas matkasse hit och levererar två stora kassar med ingredienser och recept för fem middagar. Toppen! Man slipper både handla och tänka!

Allt som underlättar min vardag tycker jag är bra. Det räcker med att vara trött och slutkörd tänker jag, man ska inte behöva dö soffdöden varje kväll!

Jag, just nu

Jo, så vill jag nog se mig själv just nu. Out of focus, alltid i farten, men ganska glad. Jag har jobbat så mycket den senaste veckan att jag känner mig helt förvirrad nu när jag går ner på lågvarv. Igår kväll kom jag hem kl 23.30, och somnade nästan omedelbart av utmattning, bara för att vakna ideligen under natten av konstiga drömmar om att aldrig komma ikapp, inte hinna fram till målet, inte hitta något viktigt, och sen kom J tassandes, och snarkade resten av natten i mitt ena öra, och sen kom lilla E tassandes, och ville sova tätt, tätt intill, av mammasaknad, eftersom jag inte sett henne mer än en kort stund på morgnarna under veckan.

Kl 5.15 vaknade jag och kunde inte somna om, och gick en stund senare upp, och gav mig iväg tidigt till jobbet.

Jag är så trött så jag nästan kroknar, men mannen är iväg ikväll och jag har hämtat barn på dagis, lagat middag och städat i köket, jag går på autopilot.

Egentligen är jag ganska nöjd med mitt arbete men det känns lite tomt och lite håglöst såhär på kvällskvisten. Det blir tidig sänggång och imorgon väntar nya spännande grejer att jobba med. Och sen är det familjeracet, ta V till gosskören med de två små i släptåg och så hem igen och fixa mat. Det är så att man kan gå under när man tänker på vardagsrutinerna, så tröttande de är.

Jag älskar mitt jobb, faktiskt delvis på grund av att det är så intensivt, och jag kan inte låta bli att ibland ge mig själv en klapp på axeln, för att jag orkar med det, och att jag ändå för det allra mesta orkar vara en trevlig, rolig och kärleksfull mamma och hustru. Märkligt nog verkar det som att jag får energi av att ha mer än fullt upp. Men ibland blir det lite för mycket. Då gäller det att varvar ner. Som nu. Blogga lite, och ha lilla E i famnen, som sitter och kramar mig och pussar mig, snusar på mig och jag på henne. En stunds gos ger mig energi att rodda med nattningen av alla barnen! Det tar aldrig slut! Jag behöver mera gos!