Pannkaksläxa

Stora fina A har hemkunskap på schemat denna terminen. Varje vecka får de i läxa att laga den rätt hemma, som de har gjort på lektionen. Hittills har det varit rätter som potatis- och purjolökssoppa, spaghetti carbonara, och nu senast var det pannkakor. (På tal om vad jag skrev här, så ser man ju tydligt vad svenskar äter för mat, det som eleverna först introduceras till när det gäller att laga mat själv, som väl ska spegla enkel mat representativ för barnfamiljer...massor av snabba kolhydrater från mjöl, pasta och potatis...och ni skulle för övrigt se vilka gigantiska berg av ris som folk lägger upp på tallrikarna från den Thai-buffé där jag hämtar min lunch ibland...Men detta skriver jag inom parentes, för jag vill inte totaldissa As hemkunskapsundervisning, för hennes skull alltså, hon tycker ju att det hela är kul och bra! Och det är ju i grunden bra att de lär sig att laga mat!)

Hur som helst! Smeten skulle vispas ihop, och hon är ju noggrann min tös! Mäter upp exakt och smeten blev så slät och fin.

Och så hällde hon fint ner en klick i pannan...

Dags att vända...

Tjoff!

Färdig, åh så fin!

Och sen fick småsyskonen äta de goda pannkakorna, och som de smockade i sig! V påstod att det var de godaste pannkakor han någonsin har ätit.

Jag åt inte pannkakorna, men har ätit all annan mat som A har lagat, och jag måste säga att jag hyser ett gott hopp om att vi inom inte alltför lång framtid blir tre som kan stå för middagarna här hemma. Oj så skönt det ska bli! :)

Varierad kost

Så har även jag gått med i LCHF-sekten :-) Jag har nosat på metoden länge, men nu har jag träffat så många som har provat och tycker att det funkar bra, så jag beslöt mig för att prova jag med. Jag har aldrig haft några problem med övervikt, snarare tvärtom är jag en tunnis och faktiskt lite för tunn. Mitt BMI ligger precis på gränsen till undervikt. Främst beror det på att jag är en lättviktare av naturen men för tillfället har för liten muskelmassa. För det är absolut inte så att jag svälter mig själv, tvärtom, jag äter mycket mat! Och mycket fet mat och ganska mycket godis. Vikten ska upp, och det jobbar jag på genom att härja på Friskis&Svettis några gånger per vecka.

Men jag mår inte alltid bra. Jag är ofta trött och känner mig orkeslös. Och så reagerar jag väldigt kraftigt på blodsockersvängningar. Jag mår asdåligt när mitt blodsocker är på botten och äter jag då mat som ger en för snabb och stark skjuts uppåt så mår jag dåligt av det, och ännu sämre när det faller tillbaks.

LCHF är en grym metod för mig! Grundprincipen är enkel: Man utesluter eller minskar intaget av kolhydrater, och det energibehov som uppstår fyller man på med fettrik mat, som inte triggar blodsockret. Det kommer mer och mer modern och seriös forskning som visar att människor faktiskt mår bra av den mathållningen, och jag kan intyga det.

Men det är lustigt vad folk beter sig märkligt när det kommer på tal. Jag pratar inte så mycket om det, men får mycket frågor på jobbet, när jag har broccoli och blomkål till köttbullarna istället för potatis. Eller när jag äter salami och ost utan bröd till. Som om man måste äta bröd och potatis?! Jag äter ju allt utom just det, och väljer bara något annat istället. Men det gills inte tycker en del.

Vanligtvis brukar samtalen avslutas med att någon förnumstigt säger "jag tror att det bästa är att äta varierat!" och då håller alla med. Men så tittar jag mig omkring och undrar vad de menar, för matlåda efter matlåda som äts runt bordet består av ett stort lass med pasta och korv eller en torr köttfärssås. Var är fettet, undrar jag? Varierat innebär väl att man ska äta av allt, men om man i princip bara äter kolhydrater och nån liten förskrämd mängd protein så äter man ju inte så varierat. För det innebär ju att man ska äta fett också.

Samma människor ses sedan två timmar senare äta en smörgås eller frukt. För då har ju kropparna redan förbränt lasset pasta. Det blir väldigt mycket mat på det viset. Och då är det inte att undra på att midjemåttet kryper uppåt.

Jag håller mig mätt på min (varierade) kost, och behöver inte äta så stora mängder. Och tänk att det är provocerande. När det gäller mat och normer lever vi verkligen i en ding ding värld!

Bageriet

Surdegstrenden tycks hålla i sig. Häromveckan öppnade ytterligare ett surdegsbageri på stora gatan som korsar vår. Nu finns det minst fyra ställen som säljer surdegsbröd inom tre minuters promenad från vårt hem. Och efterfrågan är stor. På lördagar och söndagar gäller det att köpa sitt bröd senast vid lunchtid, sen går det undan med den billiga leverkorven och de säljer slut på hela rasket innan stängning kl 16.

Man blir så frestad av att se de stora härliga limporna i fönstret och det är väldigt lätt att slinka in på vägen hem och köpa med sig ett bröd. Vi var en lång härlig runda på stan idag, men återvände lite för sent. Levainen var slut. Och det mesta annat också. Kvar fanns bara några förskrämda bullar, och det var ju inte vad jag ville ha. Som väl är har de öppet imorgon också, för jag kan inte riktigt släppa suget...

Träning och pepperoni

Jag vet inte vad som har hänt med mig! Jag har blivit helt besatt av att träna, det känns så skönt efteråt. Jag har annars inte tyckt om att gå själv, det har känts så trist. Och jobbigt att träna. Så jag vet inte vad som har inträffat, men jag vill bara träna hela tiden. Det känns skönt att gå iväg på egen hand, gympa, duscha i lugn och ro, och igår smet jag in i bastun också. Jag som hatar att basta?

På bussen hemåt satt jag och funderade på vad vi skulle äta till middag på kvällen. Och det enda jag kunde tänka på var pepperoni! Så med det som utgångspunkt funderade jag snabbt ut att det fick bli pitabröd med kyckling och grejer. Och till det satte jag i mig nästan halva burken pepperoni. Galet! Men det var så gott!

Ärter och morötter

Linas matkasse ordnade currypanerad sej med persiljesås och potatis idag, och som grönsak till var det ärter och morötter. Ärter och morötter är en kombo som för mig ger mig starka associationer till barndomen. Dessa ständiga ärter och morötter! Och ärterna var oändligt impopulära, det var ingen som gillade ärter. Vilket är ganska märkligt, för ärter är ju så gott.

Mina barn älskar ärter. Gärna frysta. Måste erkänna att jag gärna själv tar och stoppar i mig lite frysta ärter om jag har chansen, så sött, gott och krispigt!