OKEJ!

I morse såg jag en bok i Akademibokhandelns skyltfönster. Boken om OKEJ. Jag stannade till och bara stod och tittade, på bilderna, på typsnittet, och kände hur jag blev helt varm i kroppen! Jag ÄLSKADE den tidningen! Jag fick ärva högar från min trendiga kusin, och köpte nya nummer för veckopengen. Så frossade jag i bilderna, texterna, sög in allt. Artisterna tillhörde mig, jag var 12 år och kände mig så ball och trendig! En underbar tid i mitt liv! Sen kom de besvärliga tonåren och allt blev annorlunda...

Jag tror att jag måste köpa boken! Och åter frossa i bilder på Christer Sandelin, Madonna, Bon Jovi, Samantha Fox, Europe, A-ha, Kiss, Carola etc. etc...

Laxen

Idag hände något häpnadsväckande! Lille J, denna envisa lilla människa, har i månader vägrat äta kött, fisk och fågel, med hänvisning till att det inte är gott. Punkt. Vi har gjort stora ansträngningar med att försöka få honom att äta, men när det gäller mat är han envisast av de envisa.

Så döm om min förvåning idag! Han frågade mig vad vi skulle ha till mat, och jag svarade lax och ris, varpå han utropade "jaaa, lax, jag älskar lax!!"...sen åt han två småttiga bitar, och uppgav sen att han var mätt...

Ett halvt steg framåt! Att han inte utropade "NEEEJ öööörk lax vill jag inte ha" och till och med frivilligt ÅT nåt överhuvudtaget känns ju helt klart som ett musasteg ur denna besvärliga tid av köttvägran! (Och ganska mycket annan vägran också, när det gäller mat...)

Tänker på Burma

Sedan häromdagen när Aung San Suu Kyi blev frisläppt så har jag tänkt så mycket på Burma. Och därmed mina fina små elever, som jag tog hand om på skolan i Malaysia.

Jag funderar ofta på Burma, och det det burmesiska folket ligger mig mycket nära hjärtat, ganska naturligt då jag i och med mitt engagemang inom UNHCR i Malaysia mötte flyktingar från Burma.

I ett smutsigt och nedgånget hus, i de ruffiga kvarteren strax bakom det superlyxiga shoppingmallet Berjaya Times Square, hade skolan sina lokaler. Klassrummen var svettiga, för trångt var det, 40 elever i ett litet rum där eleverna satt som packade sillar, och endast en ynklig fläkt snurrade i taket.

Vi var tre lärare på ca 60 elever, som vi delade upp i tre grupper beroende på ålder och nivå i engelska språket. Det var en kul utmaning att undervisa, och mötet med eleverna var helt fantastiskt. Vilka underbara ungar! Ibland jättejobbiga, men mestadels så älskvärda!

Vi lärare brukade träffas en stund efter lektionerna, på haket som låg i gathörnet. Där kunde man få en iste och en rostad macka med Kaya för RM1 (2 kr). (Kaya är en kokosnötmarmelad som är en typisk Malay-grej, finns också i olika utföranden i Indonesien, Singapore och Brunei, säkerligen också Filippinerna och Thailand).

Burmesiska flyktingar har ingen framtid i Malaysia, och genom ett kvotsystem så skickas de med FNs hjälp vidare till länder som genom överenskommelse erbjuder dem uppehållstillstånd. Många kommer till Kanada och USA, en del till Europa och Australien.

Jag har kontakt (via facebook :) ) med några av de andra lärarna och får då och då höra om familjer som har blivit förflyttade. Jag är faktiskt också facebook-kompis med två av mina gamla elever, som båda nu bor i USA.

Kanske inte nåt särskilt spännande inlägg idag, jag känner inte ens att jag har nån förmåga att skriva så bra, men jag kom att tänka på allt det här, och var tvungen att skriva lite om det. Det känns så avlägset nu, när jag befinner mig här, i ett novembermörkt och kallt Sverige...

Välkommen, lilla dockan!

Jag tycker ju att det är roligt att skapa saker. Saker jag har gjort ger för mig ett otroligt stort mervärde. Det är inte bara själva skapelseprocessen jag tycker om, utan att se vad jag har åstadkommit, något beständigt, att titta på, känna på, tycka är fint eller fult men det att det består känns så bra. För det mesta annat man gör med händerna är sånt som inte blir kvar, man städar och diskar och plockar. Det är både trist och tar aldrig slut...

Men pyssel tar slut! Förr om åren var jag lite av en perfektionist, jag ville inte ge mig in på att göra saker, jag var lite rädd att det inte skulle bli så fint eller bra. Larvigt att hålla på så, kom jag på, för det resulterade ju bara i att jag nästan inte gjorde nåt alls.

Och numer har jag inte så mycket tid. Men det är tråkigt att helt avstå för mer tid lär jag aldrig få. Och nu var det en speciell målsättning jag hade, och då gick det av bara farten! För eftersom lilla E älskar dockor så ville jag att hon skulle få en i tvåårspresent.

Så föddes lilla dockan!

Mönsterdelarna, och en kopp kaffe. Att hålla mig vaken sent om kvällen, när middagsdisken var avklarad och ungarna i säng. Först då finns det lite tid över.

Huden ihopsydd, kroppen, armarna och huvudet.

...och här ligger kroppsdelarna. Stoppade i ull. Först en hård kärna, sen lager på lager av härlig, gosig ull. Med hjälp av en filthål så fäster man ullen. Filtnålen är lång och har hullingar längst fram, och genom att dutta med den blir ullen tovad, så att kroppsdelarna blir fasta och lagom kompakta.

Huvudet får delvis sin form genom att man fäster trådar vid ögonlinje, nacke, kinder. Sen ska kroppen stoppas! Och här ska huvudet sys fast. Gulp! Det känns faktiskt på något knasigt vis lite läskigt när man nålar fast huvudet med de långa nålarna!...Så jag fick ta Js docka (som jag sydde förra hösten) som lite sällskap. Han fick hålla nya dockans hand :)

Här är dockan klar, har fått ögon, mun, hår och kläder! Hej lilla dockan! Välkommen till oss!

Lite utav poängen med denna typ av mjuka dockor är att ögonen och munnen mer eller mindre ska vara neutralt sydda. På så vis blir dockan mer levande för barnet, för tänker man sig att dockan är ledsen, så ser den ledsen ut, och tänker man sig att dockan är glad, så ser den glad ut! Prova själv, så får du se!

Och lilla E, hon älskar sin lilla docka! Bruna ögon fick den, precis som hon har, och rött hår, för lilla E älskar Pippi. Det återstår att se vilken hårfärg E får så småningom, nu är det ju småbarnsblont. Men jag tror att nästa docka jag gör till henne ska få brunt hår, för det är vad jag tror att hon har. Det blir nog först när hon börjar efterfråga en liten kompis till dockan. Jag vill ju låta dockan ha E för sig själv ett litet tag först!

Goseliten två år!

Finaste, mest älskade lilla E! Två år idag! Eftersom vi var i gamla hemstaden över helgen (för att bevista min svägerskas bröllop igår), så firade vi lillpluttan hemma hos mamma i förmiddags innan det var dags för oss att hoppa på tåget hem.

Så fint hon tyckte att vi sjöng, jomen, lite stämsång och allt. Men J tyckte att vi sjöng fel. Vi sjöng ju "Vi gratulerar" istället för "Ja må hon leva"...

Och god hjälp fick hon att öppna presenterna. Tre ivriga storasyskon!

Sjunger, spexar och leker med nya dockan!

Och kusin L:et hade gjort en potatis med flaggor i! Hela paketet flaggor gick åt. Dessvärre svenska, eftersom skånska inte gick att finna i butikerna. Men lilla E är väl i och för sig mer svensk än skånsk, jag behöver nog inte nödvändigtvis påföra henne alltför mycket av min lokalpatriotism ;)

Inte världens bästa bilder, men det var för många storasyskon med på de flesta, så en del fick jag välja bort och andra kunde jag beskära lite. Jag vill ju inte gärna publicera bilder av de två stora barnen på en öppen blogg, så det får vara så. Dessutom är jag absolut dödstrött efter en intensiv helg och tågresan på det, samt en eventuell förkylning på gång. Eller så är det bara trötthet. Går och lägger mig tidigt ikväll och hoppas på det sistnämnda...

Den sötaste clownen i stan!

Igårkväll var vi bjudna hem till As kompis familj, för lite häng och trick or treatande. Det var A och två kompisar, V gick i sällskap med ena kompisens två småbröder. J valde att stanna kvar i huset och bygga med lego, men lilla E hängde glatt på "sejerna" (tjejerna).

När de tre större gjorde sig i ordning blev ju såklart lilla E mycket sugen på att klä ut sig hon med, så hon grävde fram clownhatten och krävde att bli sminkad! Hon har ju stenkoll på allt som händer.

Och humor har hon ju också. Vad sägs om den här:

Jag: "Var är Fingal Olsson?"

Lilla E: "Sitter där borta!" (skiner upp)

Jag: "Nä, sitter han där borta?"

Lilla E: "Han är dö!!"

Jag: "Men han rör sig?!"

Lilla E (på Martin Ljungs dialekt): "På sig!"

Och sen gapskrattar hon! Och alla andra också! Och då skrattar hon ännu mer, och rabblar fritt citaten om igen!

Hon är ju bara för skön! Man dör ju av söt-chock!

Scary clowns

Eftersom det är Halloween på söndag så hade skolan sitt firande idag. Halloween är ju ingen svensk tradition egentligen, men många skolor verkar ändå ha lite utklädningsparty och godisutdelning. Och eftersom skolan som barnen går på är tvåspråkig (och A o V går ju i de engelska klasserna) och där finns gott om amerikaner så är det lite fart skolans firande. Som femteklassare och äldst på skolan, så ansvarade As klass för the Spooky Tunnel, som hölls i skolans källare. Ganska läskigt i sig, eftersom skolan är 120 år gammal, och där nere är det fuktigt och mörkt...Själva Spooky Tunnel var som en live teaterpjäs, där de släppte igenom grupper pö om pö, och skrämde upp dem med spådamer, läskiga clowner, och dödingar i största allmänhet.

Enligt den otroligt livliga och fnittriga rapporten som vi fick från A och hennes bästa bundis som är här på besök över natten, så var det alltigenom en mycket lyckad tillställning. V som provade att gå igenom var också mycket entusiastisk.

A var klädd som läskig clown, med randiga strumpor, rutiga byxor och randig tröja, så ville ju inte V vara sämre. Det var mycket fniss i morse, när de klädde sig, blev sminkade, och övade på elaka skratt!

Och jag är så nöjd över att det är helg, inte för att det blir lugnt och avslappnat - för det är mitt liv aldrig - men den här helgen är kravlös, få måsten. Det känns underbart!

Kärlek mellan systrar

När jag väntade lilla minstingen, så funderade jag en del på hur hennes relation skulle bli till sina syskon, särskilt de två äldsta. Lilla trean är ju inte så långt ifrån i ålder, och egentligen inte tvåan heller. Men mellan stora A och lilla E är det 9 år.

Precis som jag trodde, så är kärleken stor i båda riktningarna. Det går inte en dag utan att stora A säger söta saker om sin lillasyster, om hur rolig, gullig, rar och mysig hon är. Berättar glatt och fnissigt om bus och tokigheter som hon gör och säger (tvååringar är jätteroliga!). Och lyckan som lilla E visar när storasyster kommer hem från skolan är rörande. Hon kastar sig i famnen på sin älskade, högt beundrade storasyster. Varje dag. Vill alltid vara med henne. Och det får hon vara. Hon blir så väl omhändertagen, samtidigt som jag tydligt ser att det inte är frågan om "mammande" från A, utan mer som en stark systerkärlek. Äldre som månar om den yngre. Hjälper, läser för, leker med, och ställer lagom med krav.

Mina fina, älskade tjejer! Alltid kommer ni att ha varandra!

Jag bloggar inte ord

Nej, jag kan nog inte blogga ord. Jag har så många tankar och funderingar och önskar att jag kunde ge utlopp för dem här, men när jag väl sätter mig ner för att skriva något argt om Sveriges militära närvaro i Afghanistan, ondgöra mig över den ideologilösa inrikespolitiken i största allmänhet, eller bara störa mig på all möjlig dumhet som jag stöter på - nä då kommer det inget! Jag orkar inte formulera mig, jag vill inte hamna i debatt, jag vill inte uppröra människor som inte har bett om det, och jag vill inte skapa agg emot mig och mina åsikter. Och jag vill framför allt inte att min irritation över det ena och andra ska få vara det som representerar mig.

Min blogg har alltid fyllt andra syften än åsiktsvädring. Livet kan vara lite kämpigt, och jag är inte alltid glad. Men bloggen har varit mitt glada liv, sett genom min kameralins. Där ser jag vad jag vill se. Därför fungerar den inte utan bilder. Jag bloggar inte ord, jag bloggar bilder. Så är det bara.

Välkommen tillbaka, Dinas blogg! Alla tusen bilder!

Kärlek gånger tusen! Själv är jag trött som ett as och kommer nog snart följa söta sonens exempel, att somna på soffan...

Söndag och regn

Det har nog regnat hela långa dagen idag. Ganska stora droppar. Jag tänkte på det häromdagen, att det aldrig duggregnar i Stockholm. Duggregnar så som det gör i Skåne. Det finns duggregn som är som ett tätt, tätt, smått, smått regn, och vätan på kläderna tränger sig sakta, sakta inåt. Glasögonen immar igen av de yttiga pyttiga dropparna. Sen finns det duggregn som inte riktigt känns som regn, snarast som en tjock och tät filt av fukt som omsluter en från alla håll.

Sånt är det inte idag. Det är bara vanliga droppar, som kommer och kommer och kommer, molnen hänger tunga över staden och sprider söndagskänsla.

Äldsta har haft konsert idag med sin kör, jag var där och lyssnade första omgången, sen skulle de ha en till, nu är mannen där. Lilla minsting sover, tvåan är på karate och trean kollar på Pocoyo och är nöjd. Jag städar i hallen, rensar undan höstkläder och bereder plats åt alla tjockkläder. Snart ska jag ge mig på vantar och mössor, och ytterligare senare ska jag ta mig an min egen garderob. Det behövs verkligen en utrensning, jag har ett berg kläder på strykbrädet som bara aldrig kommer in i garderoben. Den är ju full. Men varför tar jag så sällan kläder ifrån den? Nä, en utresning behövs! Ner med sommarkläder i källaren, ut med det som aldrig används och in med resten!

Bokpresenter

Idag skulle åttaåringen på kalas, så jag svängde förbi bokhandeln på lunchen igår och köpte varsin trevlig bok till de två födelsedagspojkarna. Åttaåringen klagade lite när han hörde vad jag hade köpt, "måste du alltid köpa böcker", klagade han "för på förra kalaset där jag gav böcker, blev h*n inte glad för presenten".

Såklart förstår jag att åttaåringen tyckte att det kändes tråkigt att inte födelsedagsbarnet blev glad för presenten han gav. Och när jag hörde vad som hade uppskattats blev inte så förvånad, men något besviken. Gigantiska vattenpistoler och andra plastsaker, och jättedyra LEGO-lådor.

Jag tycker ju inte att man behöver köpa svindyra presenter till klasskompisarna. Och plastsaker har man ju för mycket av ändå.

En bok läser man, och ger vidare till småsyskon eller kompisar. Mina ungar blir störtglada när de får böcker i present, men det verkar som att de tillhör undantaget. Så tråkigt! Och om inte annat, så kan man ju vara lite artig även om man blir besviken för en gåva. Också något för barnen att lära sig.

Japp, det var dagens präktiga funderingar! :) Nu ska jag laga middag till mig och småttingarna, äldsta har konsert med kören idag och tvåan och mannen är och lyssnar.

Omöjligt att hinna!

Det finns inte många pauser i mitt liv just nu, det går verkligen i ett! Men det händer mycket roligt! Var till Ladies' Night i Globen i lördags! Vi är ett kärt gammalt gäng som har som tradition att besöka Ladies' Night, gamla mammagänget för barn tre. Vi möttes via en föräldrasajt och hade gravidfika en gång i veckan under hela graviditeten, därefter hade vi mammalunch en gång per vecka. Först i Kulturhuset, sedan hemma hos varandra när barnen blev lite större och började krypa runt. Härliga tider! Och ett riktigt härligt gäng!! Varje gång vi träffas är det som att bara minuter har passerat sedan vi sågs sist. Och det oavsett det har gått flera år sedan vi sågs sist!

Efter showen var vi några som gick och dansade. Himmel vad kul det var!!

Jo och sen var det dags för två dagarskonferens på Yasuragi Hasseludden med jobbet. Underbart! Men partypingla som jag är kom jag sent i säng även måndag kväll, efter badrocks-kakaoke och allt som hör till!

Fotokurs i tisdagskväll, och igår var vi på avdelningsfest med jobbet.

Pust och stön. Dödstrött är nog den bästa beskrivningen av mitt tillstånd för tillfället!

Systerbesök

Min fina storasyster var här på besök över helgen, inklusive sambon och mina två älskade, älskade syskonbarn. I skrivande stund sitter de på tåget och närmar sig förhoppningsvis min gamla hemstad, men man kan ju aldrig så noga lita på SJs punktlighet...

Dagis var stängt i fredags för personalen är på konferensresa, så mina två småttingar var hemma. Mina syskonbarn är så när som på dagar jämngamla med mina två minsta, och med våra två fyraåringar och två tvååringar kändes det som att Junibacken var ett bra utflyktsmål.

Jag har inte varit där på år och dar, nog sedan mina två stora barn var i de åldrarna! Vi konstaterade att allt var sig likt, förutom att draken i sagotåget numer är liten och kändes fånig, jämfört med den gamla jättestora läskiga hehe, och så kändes det som att det var mycket mer folk än vad det var på den tiden. Eller så har jag glömt. Förträngt heter det kanske...

Lilla E var helt hänförd, varje liten bild av Pippi fick henne att utbryta i glädjens jubel, och hon gick från det ena till det andra och pekade och sade titta mamma, kolla mamma, där mamma!! På bilden ovan hade hon just upptäckt Karlsson som hängde i taket!

Storebror provade motorcykeln!

Och i Villa Villerkulla undersökte lilla E alla detaljer. Här i Pippis sovrum.

Skojigt nog så sålde de korkpistoler i shopen. Jag har ju sagt att vid första tillfälle jag ser en korkpistol så köper jag en. Den blev precis lika populär som jag hade tänkt. Storebror och fyraåriga kusinen smög omkring som agenter och sköt mot allt möjligt som verkade spännande att skjuta. Plopp plopp och fniss fniss hördes det varvat med "yes, jag tog den!!".

I det vackra höstvädret passade vi på att ta en kort liten promenad på vackra Djurgården. Strax efter Liljevalchs passerade vi det här huset, en förfallen festvåning och nattklubb. Det verkade vara en renovering på gång, vilket verkar helt rimligt med tanke på läget.

Jag blir alltid så fascinerad av förfallna hus. Det sätter så mycket spekulationer igång, om svunna tider, vem festade där en gång i tiden? Vad gör de nu? Hur såg det ut?...

I lördags var vi till Leksaksmuseet och Spårvägsmuseet, var på barnteater och hade sen en av systerns och sambons vänner till middag. Supertrevligt!

Men allt roligt tar slut, och nu har syrran åkt hem. Det känns tomt och ledsamt, så som det alltid gör när vi har sagt hejdå. Det är svårt att bo långt ifrån sina nära! Jag har vant mig vid att vi inte träffas så ofta, och tänker inte så mycket på det i vardagen. Men precis när vi reser hem från att ha besökt varandra känns tomheten så stor.

Trött är vad jag är, men nöjd över vår trelvliga helg, och redo för en ny arbetsvecka imorgon!

Kanelbullens dag 4 oktober

Jag tycker att det är roligt att baka, och om man kan säga att matlagning inte är min starkaste sida så ligger jag betydligt bättre till på bakfronten. Normalt sett så bakar jag dock kanelbullar endast en gång per år, och det är till kanelbullens dag den 4 oktober. Och det var ju igår! Men jag anade i söndags att jag skulle ha mycket att göra på jobbet igår, och svårt att komma hem i någon vettig tid för att baka bullar, så jag bakade i söndags i stället. Jag fick fin hjälp av barn ett och tre, tvåan var på karate och fyran sov.

Och på kvällen mumsade vi bullar och drack mjölk. Och jo, hembakade kanelbullar är godast!

Åttaåringen var ju förresten så söt i söndags. Jag hämtade honom på karaten och då vara han törstig. Så jag sade att eftersom vi ändå skulle förbi affären och köpa mjölk, så kunde han få välja en dricka. "Vad som helst?"" Ja, vad som helst." Och så frågade han vad vi skulle ha till middag, och jag svarade kyckligklubba och ris.

Han valde en coca cola. Och på vägen hem sippade han och såg nöjd ut, och sade:

"Vilken lyxig dag! Så mycket lyx! Först karate, och det är lyx. Och sen coca cola, och det är lyx. Och sen kycklingklubba, och det är lyx. Och sen kanelbulle. Och det är VERKLIGEN lyx!"

Sööööt!

30 spöken

Stora dottern hade sin bästa kompis här över natten, och som alltid när de är tillsammans blev det en massa pyssel och fix. Jag var ute ett ärende när de ringde och sade att de behövde vitt tyg och jag hade lämpligt nog en kasserad duk att erbjuda. När jag kom hem fick jag se skapelseverket - 28 stycken spöken, ett för vardera av klasskompisarna, som ska delas ut till Halloween. Våra två småttingar blev ju väldigt imponerade, och raskt fixade de varsitt spöke åt dem.

Härliga tjejer!

Och lilla E är ju så full av beundran för storasyster och hennes kompisar, och gulligt nog brukar hon få vara med de stora tjejerna inne på rummet så mycket som hon vill. Det är så mysigt att se hur fin kontakt syskonen har, trots nästan 10 års åldersskillnad. Finaste ungarna!