Välkommen, lilla dockan!

Jag tycker ju att det är roligt att skapa saker. Saker jag har gjort ger för mig ett otroligt stort mervärde. Det är inte bara själva skapelseprocessen jag tycker om, utan att se vad jag har åstadkommit, något beständigt, att titta på, känna på, tycka är fint eller fult men det att det består känns så bra. För det mesta annat man gör med händerna är sånt som inte blir kvar, man städar och diskar och plockar. Det är både trist och tar aldrig slut...

Men pyssel tar slut! Förr om åren var jag lite av en perfektionist, jag ville inte ge mig in på att göra saker, jag var lite rädd att det inte skulle bli så fint eller bra. Larvigt att hålla på så, kom jag på, för det resulterade ju bara i att jag nästan inte gjorde nåt alls.

Och numer har jag inte så mycket tid. Men det är tråkigt att helt avstå för mer tid lär jag aldrig få. Och nu var det en speciell målsättning jag hade, och då gick det av bara farten! För eftersom lilla E älskar dockor så ville jag att hon skulle få en i tvåårspresent.

Så föddes lilla dockan!

Mönsterdelarna, och en kopp kaffe. Att hålla mig vaken sent om kvällen, när middagsdisken var avklarad och ungarna i säng. Först då finns det lite tid över.

Huden ihopsydd, kroppen, armarna och huvudet.

...och här ligger kroppsdelarna. Stoppade i ull. Först en hård kärna, sen lager på lager av härlig, gosig ull. Med hjälp av en filthål så fäster man ullen. Filtnålen är lång och har hullingar längst fram, och genom att dutta med den blir ullen tovad, så att kroppsdelarna blir fasta och lagom kompakta.

Huvudet får delvis sin form genom att man fäster trådar vid ögonlinje, nacke, kinder. Sen ska kroppen stoppas! Och här ska huvudet sys fast. Gulp! Det känns faktiskt på något knasigt vis lite läskigt när man nålar fast huvudet med de långa nålarna!...Så jag fick ta Js docka (som jag sydde förra hösten) som lite sällskap. Han fick hålla nya dockans hand :)

Här är dockan klar, har fått ögon, mun, hår och kläder! Hej lilla dockan! Välkommen till oss!

Lite utav poängen med denna typ av mjuka dockor är att ögonen och munnen mer eller mindre ska vara neutralt sydda. På så vis blir dockan mer levande för barnet, för tänker man sig att dockan är ledsen, så ser den ledsen ut, och tänker man sig att dockan är glad, så ser den glad ut! Prova själv, så får du se!

Och lilla E, hon älskar sin lilla docka! Bruna ögon fick den, precis som hon har, och rött hår, för lilla E älskar Pippi. Det återstår att se vilken hårfärg E får så småningom, nu är det ju småbarnsblont. Men jag tror att nästa docka jag gör till henne ska få brunt hår, för det är vad jag tror att hon har. Det blir nog först när hon börjar efterfråga en liten kompis till dockan. Jag vill ju låta dockan ha E för sig själv ett litet tag först!