Tänker på Burma

Sedan häromdagen när Aung San Suu Kyi blev frisläppt så har jag tänkt så mycket på Burma. Och därmed mina fina små elever, som jag tog hand om på skolan i Malaysia.

Jag funderar ofta på Burma, och det det burmesiska folket ligger mig mycket nära hjärtat, ganska naturligt då jag i och med mitt engagemang inom UNHCR i Malaysia mötte flyktingar från Burma.

I ett smutsigt och nedgånget hus, i de ruffiga kvarteren strax bakom det superlyxiga shoppingmallet Berjaya Times Square, hade skolan sina lokaler. Klassrummen var svettiga, för trångt var det, 40 elever i ett litet rum där eleverna satt som packade sillar, och endast en ynklig fläkt snurrade i taket.

Vi var tre lärare på ca 60 elever, som vi delade upp i tre grupper beroende på ålder och nivå i engelska språket. Det var en kul utmaning att undervisa, och mötet med eleverna var helt fantastiskt. Vilka underbara ungar! Ibland jättejobbiga, men mestadels så älskvärda!

Vi lärare brukade träffas en stund efter lektionerna, på haket som låg i gathörnet. Där kunde man få en iste och en rostad macka med Kaya för RM1 (2 kr). (Kaya är en kokosnötmarmelad som är en typisk Malay-grej, finns också i olika utföranden i Indonesien, Singapore och Brunei, säkerligen också Filippinerna och Thailand).

Burmesiska flyktingar har ingen framtid i Malaysia, och genom ett kvotsystem så skickas de med FNs hjälp vidare till länder som genom överenskommelse erbjuder dem uppehållstillstånd. Många kommer till Kanada och USA, en del till Europa och Australien.

Jag har kontakt (via facebook :) ) med några av de andra lärarna och får då och då höra om familjer som har blivit förflyttade. Jag är faktiskt också facebook-kompis med två av mina gamla elever, som båda nu bor i USA.

Kanske inte nåt särskilt spännande inlägg idag, jag känner inte ens att jag har nån förmåga att skriva så bra, men jag kom att tänka på allt det här, och var tvungen att skriva lite om det. Det känns så avlägset nu, när jag befinner mig här, i ett novembermörkt och kallt Sverige...