Söndag och regn

Det har nog regnat hela långa dagen idag. Ganska stora droppar. Jag tänkte på det häromdagen, att det aldrig duggregnar i Stockholm. Duggregnar så som det gör i Skåne. Det finns duggregn som är som ett tätt, tätt, smått, smått regn, och vätan på kläderna tränger sig sakta, sakta inåt. Glasögonen immar igen av de yttiga pyttiga dropparna. Sen finns det duggregn som inte riktigt känns som regn, snarast som en tjock och tät filt av fukt som omsluter en från alla håll.

Sånt är det inte idag. Det är bara vanliga droppar, som kommer och kommer och kommer, molnen hänger tunga över staden och sprider söndagskänsla.

Äldsta har haft konsert idag med sin kör, jag var där och lyssnade första omgången, sen skulle de ha en till, nu är mannen där. Lilla minsting sover, tvåan är på karate och trean kollar på Pocoyo och är nöjd. Jag städar i hallen, rensar undan höstkläder och bereder plats åt alla tjockkläder. Snart ska jag ge mig på vantar och mössor, och ytterligare senare ska jag ta mig an min egen garderob. Det behövs verkligen en utrensning, jag har ett berg kläder på strykbrädet som bara aldrig kommer in i garderoben. Den är ju full. Men varför tar jag så sällan kläder ifrån den? Nä, en utresning behövs! Ner med sommarkläder i källaren, ut med det som aldrig används och in med resten!

Skor och cup cakes

För att få ytterligare en del av vinterklädesshoppingen avklarad, så mötte jag på väg hem från jobbet upp med äldsta barnet. Vi gick till en av de bäst välsorterade skobutikerna, och vi var inte ensamma om vårt ärende. Vi köade bra länge, men med henne är det ju inga större besvär att vänta länge, vi hade så trevliga samtal tillsammans! Och tillslut var det vår tur. Då hade vi redan kikat igenom sortimentet så det gick rätt så raskt att prova ut rätt storlek.

Storlek 36 är hon uppe i nu. Och bara huvudet kortare än mig. Snart kommer hon börja sno mina skor...Och när vi stod där i butiken tänkte jag att där har vi köpt skor till henne sedan hon var ett år gammal. Jag minns särskilt ett tillfälle, när vi skulle köpa finskor till tvåans dop. Jag åkte in till stan en varm sensommardag efter dagishämtningen, med lillebror i Emmaljungavagnen och storasyster sittande på bågen sjungandes. Ett par små svarta lackskor blev det, oj så fina de var. Två barn. En liten, och en bebis. En evighet sen!

Hur som helst. Stora fina dottern är nu välekiperad, torra och varma fötter hela vintern! Och på väg till bussen för att åka hem så passerade vi Cupcake Stockholm och kunde såklart inte motstå att dyka in och köpa med oss ett gäng små godingar hem. En salig, härlig blandning blev det! Döttrarna åt många, sönerna bara varsin halv, inte deras kopp te! Mannen och jag var måttliga...blåbär/lakrits var min favorit, mannens var kaffe. Avnjöts med ingefärste.

Vinterklädesstress...

Igår uppdaterade jag min facebook status såhär:

Vinterkläder storl 140 - check, vinterkläder storl 134...hmm vart 17 är hans byxor, de borde ju passa fortfarande...men ok vinterkläder storl 104...nej oj han hade vuxit, byt till 110 då, vinterkläder storl 92...nähä hon var visst lite mindre än så, byt till 86 då....och så skor...näääää nu ger jag upp!

och på det har jag fått inte mindre än 17 kommentarer. Alla från andra mammor, som gav uppmuntrande kommentarer, tips om kampanjpriser, och framför allt: igenkännande.

Näst efter julen är den här perioden under hösten den allra värsta ur ett stressperspektiv. Då när man ska utrusta barnen med ordentliga kläder och skor. Det är ju så mycket som behövs! Sverige är ett kallt land, och kläderna måste hålla kyla, väta, slask och rusk. Och det i många långa vintermånader.

Det är bara att kämpa på. Än har jag en bra bit kvar innan allt är på plats. Jackor, byxor och skor är ju inte allt, det är ju underställ, fleecetröjor, strumpor, mössor och vantar också...Stressigt värre är det, för storlekarna går snabbt, stockholmarna är tidigt ute! Än är det inte ens oktober, men redan är det ganska utplockat på sina ställen...

Och så har jag ju fullt upp på jobbet som vanligt, och far som ett torrt kaffeskinn mellan butiker och dagishämtningar, avlämningar vid aktiviteter och allt det vanliga. Så värst mycket tid har jag inte, så mestadels rafsar jag åt mig dubbla storlekar i affären, så får barnen prova hemma, och sen lämnar jag tillbaks det som inte passar. Jag orkar sannerligen inte köpa kläder, hem och prova, för att inse att det inte passar, och gå tillbaks och byta - med risk för att plagget inte längre finns i den önskade storleken.

Snart är det över. Jag upprepar återigen mitt mantra:

This too shall pass, this too shall pass...