Jag bloggar inte ord

Nej, jag kan nog inte blogga ord. Jag har så många tankar och funderingar och önskar att jag kunde ge utlopp för dem här, men när jag väl sätter mig ner för att skriva något argt om Sveriges militära närvaro i Afghanistan, ondgöra mig över den ideologilösa inrikespolitiken i största allmänhet, eller bara störa mig på all möjlig dumhet som jag stöter på - nä då kommer det inget! Jag orkar inte formulera mig, jag vill inte hamna i debatt, jag vill inte uppröra människor som inte har bett om det, och jag vill inte skapa agg emot mig och mina åsikter. Och jag vill framför allt inte att min irritation över det ena och andra ska få vara det som representerar mig.

Min blogg har alltid fyllt andra syften än åsiktsvädring. Livet kan vara lite kämpigt, och jag är inte alltid glad. Men bloggen har varit mitt glada liv, sett genom min kameralins. Där ser jag vad jag vill se. Därför fungerar den inte utan bilder. Jag bloggar inte ord, jag bloggar bilder. Så är det bara.

Välkommen tillbaka, Dinas blogg! Alla tusen bilder!

Kärlek gånger tusen! Själv är jag trött som ett as och kommer nog snart följa söta sonens exempel, att somna på soffan...

Välkommen!

En ny blogg, så kul! Förra bloggen var en dagboksblogg med bilder, och det fyllde sin funktion vid den tidpunkten i mitt liv - jag befann mig i ett underbart land i Sydostasien under två år som medföljande till käre maken, och som ett sätt att hålla nära och kära i Sverige uppdaterade om familjens väl och ve, så fotade jag och skrev om vår vardag. Och så fotade jag miljöer och skrev om landet och våra resor i regionen.

Vardagen i Stockholm är inte fullt så varierad och inte alls särskilt exotisk, så bloggen förlorade lite grand sin funktion. Dessutom kände jag ett behov av att låsa bloggen för det blev för privat, men en låst blogg har sina begränsningar. Jag har funderat länge och väl och känt mig så velig, jag tappade lusten och visste inte hur jag skulle komma vidare riktigt.

Jag lät bloggen ligga i träda, tills jag slutligen kom jag fram till att det inte fanns några möjligheter att ta min blogg till nya höjder. Men mitt aldrig sinande behov av att skriva dog inte ut. Tvärtom verkar det som att jag har mer funderingar än någonsin. Som måste ut! Och här är platsen!

Och nej, jag tänker inte låsa bloggen, men kommer därmed att vara mer restriktiv när det gäller eventuella foton, samt att jag är försiktig med namn och privat information. Man vet aldrig vem som läser...

Välkommen, ni som har hittat hit!