Jag, just nu

Jo, så vill jag nog se mig själv just nu. Out of focus, alltid i farten, men ganska glad. Jag har jobbat så mycket den senaste veckan att jag känner mig helt förvirrad nu när jag går ner på lågvarv. Igår kväll kom jag hem kl 23.30, och somnade nästan omedelbart av utmattning, bara för att vakna ideligen under natten av konstiga drömmar om att aldrig komma ikapp, inte hinna fram till målet, inte hitta något viktigt, och sen kom J tassandes, och snarkade resten av natten i mitt ena öra, och sen kom lilla E tassandes, och ville sova tätt, tätt intill, av mammasaknad, eftersom jag inte sett henne mer än en kort stund på morgnarna under veckan.

Kl 5.15 vaknade jag och kunde inte somna om, och gick en stund senare upp, och gav mig iväg tidigt till jobbet.

Jag är så trött så jag nästan kroknar, men mannen är iväg ikväll och jag har hämtat barn på dagis, lagat middag och städat i köket, jag går på autopilot.

Egentligen är jag ganska nöjd med mitt arbete men det känns lite tomt och lite håglöst såhär på kvällskvisten. Det blir tidig sänggång och imorgon väntar nya spännande grejer att jobba med. Och sen är det familjeracet, ta V till gosskören med de två små i släptåg och så hem igen och fixa mat. Det är så att man kan gå under när man tänker på vardagsrutinerna, så tröttande de är.

Jag älskar mitt jobb, faktiskt delvis på grund av att det är så intensivt, och jag kan inte låta bli att ibland ge mig själv en klapp på axeln, för att jag orkar med det, och att jag ändå för det allra mesta orkar vara en trevlig, rolig och kärleksfull mamma och hustru. Märkligt nog verkar det som att jag får energi av att ha mer än fullt upp. Men ibland blir det lite för mycket. Då gäller det att varvar ner. Som nu. Blogga lite, och ha lilla E i famnen, som sitter och kramar mig och pussar mig, snusar på mig och jag på henne. En stunds gos ger mig energi att rodda med nattningen av alla barnen! Det tar aldrig slut! Jag behöver mera gos!

Stora och lilla

Idag har lilla E tillbringat hela dagen tillsammans med A och kompisen J. "Mina sejer!" (tjejer) säger lilla E och ser bestämd ut. Och tjejerna busar med henne, och leker med henne, eller låter henne bara hänga med dem. Jag funderar på när lilla E kommer att upphöra att vara bara liten, söt och medgörlig, och därmed inte får vara med längre. Eller så kommer hon alltid att få vara med, på sina egna villkor. Hon kommer ju alltid att vara så mycket yngre. Och alltid min bebis! :)

Årskrönika 2010

Som en liten utmaning tänkte jag sammanfatta året som gick, och för varje månad välja ut en bild. Och ungefär bara en händelse. Det var inte så lätt. För det händer ju så väldigt mycket hela tiden och dessutom har jag under året varit så slarvig med fotandet så antingen fanns det för många bilder att välja mellan, eller så fanns det nästan inga. Men det fick mig i alla fall att tänka efter vad vi egentligen gjorde år 2010! Såhär var det, på ett ungefär!

I januari var det väldigt mycket snö, så det bjöds många möjligheter till att åka skridskor, pulka och njuta av vintern. Och så fyllde ju lille J fyra år!

I februari var vi iväg till Branäs och åkte skidor, härligt härligt! Dagis körde igång med heldagsutflykter efter juluppehållet. Verkligen utomhusälskande fröknar som jobbar där! :)

I mars var vi marsvinsvakter i två veckor. Och det var ganska bra, för de två veckorna räckte för att ta död på lusten och viljan att skaffa egna husdjur!

I april började lilla E på dagis, så det var ekipering av lilla damen, som hon älskade. Ny jacka, mössa, vantar, galonbyxor!

I maj åkte jag med två entusiastiska barn till Lund för att bevista Lundakarnevalen! Ett sant nöje! Nu dröjer det fyra år till nästa gång!

I juni var det Minimarathon där A och V deltog, och så skolavslutning, och det firade jag, A och V med en brunch på Sirap, pannkaka med blåbär, banan och choklad, det är grejer det! Sen var vi en tur till Lund och badade på den underbara långa bryggan i Bjärred. Och så fyllde ju V 8 år! Och jag fyllde också år...

I juli hade vi efterlängtad semester och bilade hela vägen till Legoland där vi roade oss i två heldagar. Det var kul, men man blev ganska trött!

I augusti var vi till ett Hippieställe på Ekerö där man bl.a. kunde vila ut i hängmattsparken! Och sen var det jobb för hela slanten, och så fyllde ju A 11 år!

I september var det ännu mer jobb, men jag lyckades också klämma in en resa till Lund för kusinbarnsdop. Jag åkte med bara lilla E, som på hemvägen lyckades med konststycket att sova hela vägen från Lund till Södertälje och resterande 20 minuter kollade hon på Musse Pigg på datorn. Och så var det val, och jag fick ingen ny departementsledning.

I oktober var vi på chokladfestivalen på Nordiska muséet och åt massor med choklad och doppade marshmallows i chokladfontänen! Och så hade V sin första sjungning med gosskören, och A var med i körfestival med sin kör, och hon hade också sin första stråkafton med fiolen. Musik och choklad! Bra kombo! Och Mr P fyllde 40! Hipp hipp hurra!

I november var vi åter i Lund, två gånger till och med. Ena veckan för svägerskans bröllop, nästa vecka för disputationsfest. Och bevistade Allhelgonadagen på pappas och mormors grav, där vi tände ljus och sjöng. Och livet går vidare: E fyllde två!

I december var det fullt upp med julbasarer, julfester, lucia och förberedelser inför julen då vi hade besök av ena systern med familj samt mamma. Och vi lagade massor av mat och bakade pepparkakor för ett helt kompani! Och sen blev det 2011!

Jullovsmorgon...

TV-gluttare...

Fickor är kul!

Byxor med fickor är kul tycker lilla E, så glatt stoppar hon händerna i fickorna och går omkring här hemma och ser så nöjd ut!

God fortsättning alla glada!

Efter en som vanligt ganska stressad tid under december månad (men faktiskt inte så farligt hemskt med stressen, jag höll igen!) så fick vi en en alldeles förträfflig julhelg! Vi var hemma i år och hade ena systern med familj på besök, samt mamma som kom upp över julafton och juldagen. Härligt umgänge, kusinerna njöt av att vara i varandras sällskap, och underbart god mat julen igenom. Alla ansträngningar, från sill och julbak till köttbullar, skinka och Jansson, lönade sig fullt ut.

Efter en lång härlig stund i pulkabacken är det gott med en mugg varm choklad med grädde...som E inte kunde låta bli att gräva efter med handen...

Oj, kolla vad man kan fiska upp!...

...och stoppa in i munnen!

Go och glad!

Och vad jag nu roar mig med är att planera hur vi ska göra med barnrummen, som känns lite outnyttjade för tillfället. Barnen växer och behoven förändras. Dags att ordna en ny hörna för A, bort med småflicksgrejerna och göra plats för storflicksgrejerna...och ett ordentligt skrivbord för V börjar bli på sin plats...och en bättre ordnad Lego-hörna för J, samt dockvrå för lilla E...får se hur långt vi kommer under julledigheten. Och så filar jag på mina nyårslöften...

Julbak

Vörtbröden klara, doftar underbart av jul och jag undrar om jag inte ska ta mig en liten macka såhär på kvällskvisten!

Sankta Lucia

Jag älskar Lucia! Men vilken dag jag hade igår. Upp i ottan och sen sprang jag från det ena till det andra, utan avbrott, hela dagen. Men njöt av luciauppvisningarna på dagis och på kvällen i kyrkan med stora A:s kör.

Ett litet tåg blev det här hemma också, med den sötaste lucian man kan tänka sig, och en alltigenom mycket skönsjungande liten skara!

Lite knorrande var det i början, struten var inget bra tyckte V, den var obekväm och konstig, och lucian tappade tålamodet att vänta.

Men sakta tinade stämningen upp...

...och det blev ett riktigt fint litet luciatåg utav det hela!

Sen gav stjärngossen och tomten upp, och kvar blev tärnan och lucian.

...och tomten nöjde sig med att titta på.

Luciakonserten i kyrkan var precis så magisk som luciakonserter ska vara, men med ett dramatiskt inslag i form av en lucia som svimmade! Hon klarade sig dck utan större men och konserten kunde fortgå.

Idag är det VAB för min del, men eftersom det är V som är drabbad så har jag kunnat jobba hela förmiddagen. Men nu är det lunchdags och sen får jag nog ta tag i hemmet, vika ihop lucialinnen och tomtedräkter, stoppa ner lyktor och tärnljus. Adventstid övergår i luciatid, som övergår i JULETID! :)

Liten trött E och ballongerna

J hittade formballonger tidigare idag när han skulle ta fram ett spel, och då ville ju såklart båda småttingarna ha varsin, och så varsin till, och sen lekte de och hade superkul! Sen var det filmtajm och J sällade sig till de två större och kvar med ballongerna var lilla E, och allt eftersom tröttheten tog överhanden övergick lekandet till kramande...gullungen!

OKEJ!

I morse såg jag en bok i Akademibokhandelns skyltfönster. Boken om OKEJ. Jag stannade till och bara stod och tittade, på bilderna, på typsnittet, och kände hur jag blev helt varm i kroppen! Jag ÄLSKADE den tidningen! Jag fick ärva högar från min trendiga kusin, och köpte nya nummer för veckopengen. Så frossade jag i bilderna, texterna, sög in allt. Artisterna tillhörde mig, jag var 12 år och kände mig så ball och trendig! En underbar tid i mitt liv! Sen kom de besvärliga tonåren och allt blev annorlunda...

Jag tror att jag måste köpa boken! Och åter frossa i bilder på Christer Sandelin, Madonna, Bon Jovi, Samantha Fox, Europe, A-ha, Kiss, Carola etc. etc...

Laxen

Idag hände något häpnadsväckande! Lille J, denna envisa lilla människa, har i månader vägrat äta kött, fisk och fågel, med hänvisning till att det inte är gott. Punkt. Vi har gjort stora ansträngningar med att försöka få honom att äta, men när det gäller mat är han envisast av de envisa.

Så döm om min förvåning idag! Han frågade mig vad vi skulle ha till mat, och jag svarade lax och ris, varpå han utropade "jaaa, lax, jag älskar lax!!"...sen åt han två småttiga bitar, och uppgav sen att han var mätt...

Ett halvt steg framåt! Att han inte utropade "NEEEJ öööörk lax vill jag inte ha" och till och med frivilligt ÅT nåt överhuvudtaget känns ju helt klart som ett musasteg ur denna besvärliga tid av köttvägran! (Och ganska mycket annan vägran också, när det gäller mat...)

Tänker på Burma

Sedan häromdagen när Aung San Suu Kyi blev frisläppt så har jag tänkt så mycket på Burma. Och därmed mina fina små elever, som jag tog hand om på skolan i Malaysia.

Jag funderar ofta på Burma, och det det burmesiska folket ligger mig mycket nära hjärtat, ganska naturligt då jag i och med mitt engagemang inom UNHCR i Malaysia mötte flyktingar från Burma.

I ett smutsigt och nedgånget hus, i de ruffiga kvarteren strax bakom det superlyxiga shoppingmallet Berjaya Times Square, hade skolan sina lokaler. Klassrummen var svettiga, för trångt var det, 40 elever i ett litet rum där eleverna satt som packade sillar, och endast en ynklig fläkt snurrade i taket.

Vi var tre lärare på ca 60 elever, som vi delade upp i tre grupper beroende på ålder och nivå i engelska språket. Det var en kul utmaning att undervisa, och mötet med eleverna var helt fantastiskt. Vilka underbara ungar! Ibland jättejobbiga, men mestadels så älskvärda!

Vi lärare brukade träffas en stund efter lektionerna, på haket som låg i gathörnet. Där kunde man få en iste och en rostad macka med Kaya för RM1 (2 kr). (Kaya är en kokosnötmarmelad som är en typisk Malay-grej, finns också i olika utföranden i Indonesien, Singapore och Brunei, säkerligen också Filippinerna och Thailand).

Burmesiska flyktingar har ingen framtid i Malaysia, och genom ett kvotsystem så skickas de med FNs hjälp vidare till länder som genom överenskommelse erbjuder dem uppehållstillstånd. Många kommer till Kanada och USA, en del till Europa och Australien.

Jag har kontakt (via facebook :) ) med några av de andra lärarna och får då och då höra om familjer som har blivit förflyttade. Jag är faktiskt också facebook-kompis med två av mina gamla elever, som båda nu bor i USA.

Kanske inte nåt särskilt spännande inlägg idag, jag känner inte ens att jag har nån förmåga att skriva så bra, men jag kom att tänka på allt det här, och var tvungen att skriva lite om det. Det känns så avlägset nu, när jag befinner mig här, i ett novembermörkt och kallt Sverige...

Välkommen, lilla dockan!

Jag tycker ju att det är roligt att skapa saker. Saker jag har gjort ger för mig ett otroligt stort mervärde. Det är inte bara själva skapelseprocessen jag tycker om, utan att se vad jag har åstadkommit, något beständigt, att titta på, känna på, tycka är fint eller fult men det att det består känns så bra. För det mesta annat man gör med händerna är sånt som inte blir kvar, man städar och diskar och plockar. Det är både trist och tar aldrig slut...

Men pyssel tar slut! Förr om åren var jag lite av en perfektionist, jag ville inte ge mig in på att göra saker, jag var lite rädd att det inte skulle bli så fint eller bra. Larvigt att hålla på så, kom jag på, för det resulterade ju bara i att jag nästan inte gjorde nåt alls.

Och numer har jag inte så mycket tid. Men det är tråkigt att helt avstå för mer tid lär jag aldrig få. Och nu var det en speciell målsättning jag hade, och då gick det av bara farten! För eftersom lilla E älskar dockor så ville jag att hon skulle få en i tvåårspresent.

Så föddes lilla dockan!

Mönsterdelarna, och en kopp kaffe. Att hålla mig vaken sent om kvällen, när middagsdisken var avklarad och ungarna i säng. Först då finns det lite tid över.

Huden ihopsydd, kroppen, armarna och huvudet.

...och här ligger kroppsdelarna. Stoppade i ull. Först en hård kärna, sen lager på lager av härlig, gosig ull. Med hjälp av en filthål så fäster man ullen. Filtnålen är lång och har hullingar längst fram, och genom att dutta med den blir ullen tovad, så att kroppsdelarna blir fasta och lagom kompakta.

Huvudet får delvis sin form genom att man fäster trådar vid ögonlinje, nacke, kinder. Sen ska kroppen stoppas! Och här ska huvudet sys fast. Gulp! Det känns faktiskt på något knasigt vis lite läskigt när man nålar fast huvudet med de långa nålarna!...Så jag fick ta Js docka (som jag sydde förra hösten) som lite sällskap. Han fick hålla nya dockans hand :)

Här är dockan klar, har fått ögon, mun, hår och kläder! Hej lilla dockan! Välkommen till oss!

Lite utav poängen med denna typ av mjuka dockor är att ögonen och munnen mer eller mindre ska vara neutralt sydda. På så vis blir dockan mer levande för barnet, för tänker man sig att dockan är ledsen, så ser den ledsen ut, och tänker man sig att dockan är glad, så ser den glad ut! Prova själv, så får du se!

Och lilla E, hon älskar sin lilla docka! Bruna ögon fick den, precis som hon har, och rött hår, för lilla E älskar Pippi. Det återstår att se vilken hårfärg E får så småningom, nu är det ju småbarnsblont. Men jag tror att nästa docka jag gör till henne ska få brunt hår, för det är vad jag tror att hon har. Det blir nog först när hon börjar efterfråga en liten kompis till dockan. Jag vill ju låta dockan ha E för sig själv ett litet tag först!

Goseliten två år!

Finaste, mest älskade lilla E! Två år idag! Eftersom vi var i gamla hemstaden över helgen (för att bevista min svägerskas bröllop igår), så firade vi lillpluttan hemma hos mamma i förmiddags innan det var dags för oss att hoppa på tåget hem.

Så fint hon tyckte att vi sjöng, jomen, lite stämsång och allt. Men J tyckte att vi sjöng fel. Vi sjöng ju "Vi gratulerar" istället för "Ja må hon leva"...

Och god hjälp fick hon att öppna presenterna. Tre ivriga storasyskon!

Sjunger, spexar och leker med nya dockan!

Och kusin L:et hade gjort en potatis med flaggor i! Hela paketet flaggor gick åt. Dessvärre svenska, eftersom skånska inte gick att finna i butikerna. Men lilla E är väl i och för sig mer svensk än skånsk, jag behöver nog inte nödvändigtvis påföra henne alltför mycket av min lokalpatriotism ;)

Inte världens bästa bilder, men det var för många storasyskon med på de flesta, så en del fick jag välja bort och andra kunde jag beskära lite. Jag vill ju inte gärna publicera bilder av de två stora barnen på en öppen blogg, så det får vara så. Dessutom är jag absolut dödstrött efter en intensiv helg och tågresan på det, samt en eventuell förkylning på gång. Eller så är det bara trötthet. Går och lägger mig tidigt ikväll och hoppas på det sistnämnda...

Den sötaste clownen i stan!

Igårkväll var vi bjudna hem till As kompis familj, för lite häng och trick or treatande. Det var A och två kompisar, V gick i sällskap med ena kompisens två småbröder. J valde att stanna kvar i huset och bygga med lego, men lilla E hängde glatt på "sejerna" (tjejerna).

När de tre större gjorde sig i ordning blev ju såklart lilla E mycket sugen på att klä ut sig hon med, så hon grävde fram clownhatten och krävde att bli sminkad! Hon har ju stenkoll på allt som händer.

Och humor har hon ju också. Vad sägs om den här:

Jag: "Var är Fingal Olsson?"

Lilla E: "Sitter där borta!" (skiner upp)

Jag: "Nä, sitter han där borta?"

Lilla E: "Han är dö!!"

Jag: "Men han rör sig?!"

Lilla E (på Martin Ljungs dialekt): "På sig!"

Och sen gapskrattar hon! Och alla andra också! Och då skrattar hon ännu mer, och rabblar fritt citaten om igen!

Hon är ju bara för skön! Man dör ju av söt-chock!