Dags att säga farväl...

Nu har jag vandrat denna ökenvandring länge nog. Och hur jag än gick så var där sand, sand, sand, torrt, trist, ingen inspiration. Jag fixar inte riktigt halvanonymiteten. Och min princip att bloggen ska få representera mitt glada jag, det är inte så lätt när livet känns som en enda lång och trött vardagskväll.

Men jag älskar ju att fota och skriva. Jag har insett att bloggandet är viktigt för mig. Och jag ska låta blogglusten få utvecklas, och ta en ny och annorlunda roll i mitt liv. Därför har jag beslutat att lämna blogger. Säga so long, farewell, Auf Wiedersehen, adieu. Hejdå Fru Lycklig.

Men det var ju det där med att vilja blogga, och jag har redan i smyg börjat på ett annat ställe. Hej Wordpress. Hej Min ringa mening! Jag välkomnar alla läsare med öppna armar, så fortsätt mycket gärna att följa mig där. Vi ses!!

Raraste hälsningarna,
Fru Lycklig, aka Dina!

Firar 12 år som mamma...

...för den här lilla tösen fyller 12 år idag!

Klockan 06.15 en solig morgon föddes vår lilla tös. Så liten och näpen, 2780 gram tung. Nog såg hon ut att komma från Wonderland! Den sötaste lilla baby vi någonsin hade sett. (Dålig bildkvalitet, jag vet, men jag har ingen scanner, så jag fick fota fotot!)

Och nu, stor tjej med egen dator. 12 år. Det är knappt jag tror att det är sant. Så fantastiskt är det! Min älskade stora dotter!

Bullbak

Jag tycker om att baka, men jag bakar mest när jag har en stund över och jag får ett infall, vilket innebär att jag sällan har så lång tid på mig, det måste gå fort och då blir det en kladdkaka, eller en kardemummakaka...

Men ibland får jag kanelbullslängtan. Och då är det bara att följa känslan. Idag hände det.

Skjuts in i ugnen...

...och upp på gallret...riktiga blekfisar blev det, men riddarbageriet vill ha det så!

Ivriga barnhänder grabbar efter bulle! Betyg: (Citat, äldre mellanpojken:) Oändligt utav oändligt gott! Jo, jag håller med. Riddarbageriet har koll.

Tjejparty

Alla kläder och väskor i en hög och skor huller om buller. Jodå. Så går det till på tjejkalas! A har 7 kompisar här och de har haft frågesport, fniss, tipsrunda, fniss och har nu någon sorts improvisationslek med mat (och fniss)...allt har A och kompisen fixat själv, jag har lovat hjälpa till med maten, och tårtor har den andra mamman fixat med.

Pyjamasparty blir det senare, och om jag får gissa kommer jag få somna till ljudet av upprymt tjejfniss och tassande fotsteg när de hör ett ljud från hallen och ska dit allihop med stekpannorna i högsta hugg! :)

Tjejgänget i As klass är en samling så fina och rara tjejer, och många är de gånger jag har tänkt på det med värme i hjärtat, hur bra A har det i sin skolklass. Vi har ju flyttat så många gånger och A har fått börja om med kompisar och jag hade inte riktigt tid att oroa mig när vi flyttade hem från Malaysia, det var så mycket annat. Men i efterhand har jag känt det som en stor lättnad. Tänk, vad bra det blev! Vilken tur att jag inte oroade mig, det hade ju faktiskt ha varit helt onödigt!

Nån sorts torsdag

Jag tror att jag håller på att bli förkyld. Det slår aldrig fel. När vi har haft en arbetstopp på jobbet så blir alla sjuka. Det verkar som att det är min tur. Men jag låtsas som ingenting och hoppas att det bara är inbillning, för imorgon ska A ha sleep over kalas och i allra största allmänhet passar det ändå inte alls att vara sjuk. Men jag tror att min kropp är rätt så härdad av 11 års dagisbaciller, så det ska nog gå bra.

Lille J, så fint han skriver. Och ser ni vad det är han älskar? Havregryn! Sötnosen! Han har alltid varit en matskeptiker, men se havregryn har han alltid ätit med god aptit. I brist på välling (som han nog ändå inte hade ätit) så åt han havregrynsgröt varje morgon under tiden vi bodde i Malaysia. Och gör så fortsättningsvis.

Och den lille figuren med något bister uppsyn i hans teckning är han själv. "Men jag är inte arg, jag är bara så koncentrerad, för jag kör ju bil". Ja, såklart!

Och lilla E har gått och räknat upp namnen på alla As kompisar som kommer imorgon, hon längtar till kalaset minst lika mycket som A, om inte mer. Då blir det busa av! De stora tjejerna tar ju så väl hand om henne. Lycka är att ha en storasyster som är så bra så att det blir ens idol. Och lycka är när ens idol busar med en när man ska sova! Och pussar sen ömt godnatt.

Torrsim

Jag fick faktiskt gå och vila min getingstuckna fot. Hela förmiddagen låg jag och kved, och hade förbaskat ont. Men det fina vädret lockade så mycket, så på eftermiddagen gick vi hela gänget på promenad. Själva målet var att "torrsimma" As nya skolväg. För imorgon är det dags...sjätte klassare blir hon! Och går därmed över till stora skolan där hon nu ska tillbringa de kommande fyra åren. Om man tolkar hennes humörsvängningar sista tiden så är hon nog lite nervös trots allt, men mest mysigt pirrig tror jag att hon är, för hon är översvallande lycklig när hon pratar om hur spännande det ska bli!

Och så passade barnen på att leka lite på skolgården i solskenet. Vi var inte ensamma om att träna in nya skolvägen, det kom en del andra som liksom vi spanade in skolan innan det imorgon är dags för skarpt läge.

En glass i observatorielunden passade vi på att njuta av på vägen hem. Man vet inte hur många chanser vi har kvar innan hösten kopplar sitt grepp om staden och glass i parken blir blott ett sommarminne...

Jag hade ju förresten inte med min kamera, och fotade med mobilen. Hipstamatic, jag vet inte vad jag tycker om den appen egentligen. Det blir ju rätt kul bilder, men jag är inte riktigt vän med alla olika filmer, objektiv och effekter som blir.

Aj aj

I morse satt jag i godan ro på balkongen och drack mitt morgonkaffe, flyttade foten lite grand och satte den....rakt på en geting! Som stack mig. Aj aj aj! Baddar med alsolgel. Men förbannat ont gör det ändå. Och jag som ville gå ut och gå långpromenad idag.

Lycka är

Lycka är att få greja med Monopolspelet helt i lugn och ro utan att någon hindrar en!

Lycka är att kolla på storebrorsan när han spelar DS. Ännu större lycka om han vill spela Mario Kart och lillebror får vara med! Men när lillebror förlorar är det inte lika kul förstås!...

VAB

Lilla E, efter en dryg vecka på dagis var det dags för feber. Dagen tillbringade hon främst i sängen sovandes eller kollandes på bolibompa på ipad. Pluttungen! Idag är hon så gott som frisk, men jag bedömde att hon ändå borde stanna hemma och ta det lugnt. Vi behöver alla mjukstarta efter den långa härliga sommaren!

Reload

Tror att det är dags att boota om. Bloggen, jag har saknat dig. Men det senaste året har varit galet. För mycket av allt. I våras, någon vecka efter mitt sista inlägg, nådde jag nån sorts kulmen. Jag var så stressad att jag helt enkelt gick sönder. Sex veckors semester senare hade jag nått insikt, och först var den inte skön. Insikten om att jag inte hinner allt även om jag försöker. Att jag genom att försöka få ihop livspusslet bara gör mig själv illa. När jag tänker tillbaks på förra året är det som jag ju mer jag gjorde, desto mindre fick jag gjort. Som att jag stod stilla mitt i en tornado. Nä, nu måste jag lära mig prioritera på riktigt!

Jag hade först tänkt prioritera bort bloggen. Men jag kanske ska försöka ge bloggen en chans ändå. Bloggen blir ju som en sorts dagbok, jag ser att jag åstadkommer saker. Tiden går så fort, dagarna passerar så snabbt, men jag vill ändå kunna se tillbaks och förstå att jag har tänkt, gjort, levt.

Vi hörs åter!

Stråkafton och spontant fiolinköp

Igår kväll var det stråkafton, A spelar fiol sedan ett år tillbaks och nu var det dags för en liten spelkväll. Det hölls enkelt och trevligt, med lite fika och barnen spelade i tur och ordning, solo och i små grupper. V var med och han har länge varit så pigg på att prova på att spela något instrument, men vet inte riktigt vad för något. Han kastar lystna blickar på As fiol men nåde honom om han skulle våga sig på att röra den utan lov, och om han frågar om lov så kommer han att få avslag på sin begäran, utan pardon. Hon är så rädd om fiolen och att sätta den i händerna på lillebrorsan vill hon inte utsätta den för...även om han har bedyrat att han ska vara så försiktig så...

Men så idag fick jag höra talas om att Kulturskolans instrumentverkstad skulle ha utförsäljning av uttjänta instrument. Lustigt nog, så ligger den tvärs över gatan från där vi bor, och det var ju jättebra för nu kunde jag bara svänga förbi, jag hade aldrig haft tid att ta mig dit annars.

I källaren fanns det instrument vart man såg! Träblås, bläckblås, stråk...allt man kan tänka sig! Och några halvfioler hade de kvar. Jag fick hjälp av två otroligt hjälpsamma och trevliga snubbar som jobbade där, och vi kikade igenom alla fioler. De flesta var i ruskigt dåligt skick, spruckna och dana. Men längst ner låg det en liten pärla. De förvånades båda över att den var så fin, men menade på att den nog hade varit ett gränsfall, men åkt med av bara farten, det är ju en sån otrolig mängd musikinstrument att gå igenom vid utrensningarna!

500 kr betalade jag för fiolen. Dvs så gott som ingenting. Ett riktigt litet fynd med andra ord!

Och en liten fin stråke lyckades vi också hitta i röran.

Och V? Glad som en lärka! Fin undervisning fick han av storasyster, som introducerade honom till pizzicato. När han behärskar det har hon lovat honom att de ska gå vidare med stråken. Hon tycker att han måste få en känsla för strängarna först. "Knäpp inte så hårt! Måttligt!" Gullungar!

Sen spelade jag Blinka lilla stjärna. Men då hade man verkligen behövt öronproppar! :D

Usch, olycka!

Idag när jag var på väg hem, så möttes jag av den här synen ett kvarter ifrån där vi bor. Polis, brandbil, ambulans, och poliser, brandmän och ambulanspersonal och en buss som stod still mitt i en korsning. Jag såg hur de bar ut en person på bår från bussen, över till ambulansen, och det gick sådana rysningar genom hela min kropp.

Allt för ofta såg man trafikolyckor i KL, Malaysia. Oftast motorcyklar, och det hände att man såg så otäcka saker som blödande, till synes medvetslösa personer ligga på gatan, och en annan bredvid som satt och grät. Fy vad man mådde dåligt efter att ha sett sånt.

Trafikolyckor ger mig så ont i magen.

Välkommen, vår!

Det känns så avigt att fira "Valborg", eftersom det för mig bara finns ett firande den 30 april, och det är siste april med Lundaspex, mösspåtagning, Lunds studentsångare och blommande magnolior. Det är så konstigt att inte riktigt veta hur man ska fira om man inte kan göra "som vanligt"!

Vi begav oss hur som helst till "vår" park för att möta upp As bästa kompis med familj, för att spana in brasan och alltid är det något kul som händer runtikring.

Godissnören fanns det såklart! Lilla E valde hallon, J tog kola, V tog sur hallon och A sur ananas. Mums!

Kul var också att vi upptäckte att vi börjar bli "locals" i vår stadsdel. Vi mötte kompisar på löpande band, skolkompisar, dagiskompisar och en kollega till mig. Och tänk att det fortfarande känns lite kittlande nästan varje gång jag tänker på att jag bor här, i stadsdelen med de svarta hustaken. Spanar man upp kan man nästan ana att Karlsson på taket faktiskt finns där någonstans! Och när man åker förbi parken med isbanan på vintern då mörkret har lagt sig över staden, då vill man nästan springa dit och kolla efter Peter och Petra. De kanske har flyttat tillbaks!

Stockholm i mitt hjärta! (Men Lund ryms i förmaket!)

Skor, skor...

Long time, no blogging...har haft för mycket att göra helt enkelt!

I lördags var jag iväg till barnskospecialisten med E för det var dags att byta vinterkängorna mot något lite nättare, nu när våren är här. Vi var inte ensamma om det ärendet...väntetiden blev 1,5 timme...men E är så entusiastisk så att det är svårt att förstå, hon var så nöjd och glad hela tiden, provade stövlar, stora skor, små skor, lekte lite med bilen och båten och pippidockan (det är en fin butik som erbjuder lite underhållning för de små!).

Och sen var hon så duktig med provandet att vi traskade därifrån med tre par skor! Goretex-vårskor, gympaskor och sandaler. Skönt att ha det fixat...

Sen var det ju skoprovning hela eftermiddagen. Storasyster hjälpte så fint till att sätta på skorna.

Och ständigt hade hon två par skor, ett par i handen och ett par på fötterna, och de bytte hon mellan lite då och då, och parkerade de andra skorna någonstans i närheten i väntan på att bli provade!

Hon har verkligen en begåvning för det där med shopping, hon har ett fantastiskt tålamod eller om egentligen mest att hon tycker att det är så roligt! Jag har haft henne med ibland när jag har passerat en butik och behövt spontanshoppa, och hon följer så glatt med in i provrummet och står och poserar framför spegeln under tiden som jag provar kläderna.

Hon brukar faktiskt mest bli lite sur när man har betalat klart och det är dags att gå därifrån! Vart ska detta sluta?! :)

Lördagskaffe

Få saker är så härliga som att få slå sig ner i soffan med en god kopp kaffe, efter att ha avverkat dagens ärenden. Jag har turen att jobba i city och kan med lätthet springa ut på lunchen och göra ärenden, men det är ändå mycket som får stå på vänt till helgen. Idag var vi på ikea när de öppnade. A stannade hemma med sin kompis, men de tre yngre tog vi med oss. Två parkerades på Småland, men lilla E är ännu för liten, så hon fick hänga med i varuhuset. Som väl är så är hon en ganska nöjd medshoppare och har levt så stor del av sitt liv sittandes på någons höft medan man är i farten med något annat, så hon är ganska nöjd med att mest hänga med och tar inte så många egna initiativ mer än att peka på spännande saker och prata om vad hon ser, och sjunger gör hon lite då och då. Väl hemkomna så sprang jag ut en sväng till på stan, och nu sitter jag här med kaffet, lagom utpumpad efter att dessutom ha serverat pannkakor till barnen.

Det har varit mycket jobb på sistone och jag känner mig nästan lite utmattad. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra när jag blir sådär trött, jag skulle vilja trycka på en pausknapp men det tycks inte finnas någon...Tre veckor kvar till påsk är det nu, och då tänkte jag ta lite ledigt. Men tills dess är det bara att kämpa på...