Lappen jag inte ville se...

...när jag kom hem, helsvettig och trött efter dagens logistikövning. Det var bara att ställa vagnen och börja traska de fem trapporna upp, med småttingarna i släptåg. Och bärandes på tusen jackor och tröjor vi hade fått ta av oss för det blev för varmt...

Myskväll hos mamma

Vin, gott knäcke och god ost är mycket passande efter en dag späckad
av systerumgänge, släktumgänge, kusinbarnsdop och gos med
systerbarn. Sötaste systerdottern ville sova över och hon och lilla E
har det mysigt ihop, och jag väntar nu bara på att mormor ska natta
så att vi kan ta itu med vinet och osten ;) Nä skämt åsido, att jag
har en lugn kväll med min minsting, min mamma och min systerdotter är
som taget ur en önskedröm. Jag njuter varje sekund!

Packa mammas kappsäck

Imorgon ska jag och lilla E åka söderöver, till min gamla trivsamma hemstad. På programmet står mitt kusinbarns dop på lördag. Det ska bli härligt att hänga lite med släkten! Jag har många kusiner som jag umgicks med mycket som barn (och ungdom) men sen vi flyttade till Stockholm blir det ju inte att man ses så ofta. Så det gäller att passa på när tillfälle ges!

Det tråkiga är bara att packa. Packa är verkligen något av det tråkigaste som finns. Jag undrar varför, rafsa ihop lite grejer kan väl inte vara hela världen att göra. Men jo, det är det. Dödstrist! Kanske för att det är så himla tvunget? Och för att det är så segt att resa iväg och inse att man har glömt nåt som man borde eller var tvungen att ha med sig...och för att det måste göras idag. Jag som bara vill slappa ikväll!

Borsta tänderna

det tycker lilla E om att göra. Det ska borstas morgon och kväll, och om hon får chansen gärna några gånger däremellan. Först ska vi borsta, sen ska hon göra det själv. Allt ska göras själv. E kan själv!

Kan tandkrämen vara nåt att ha månne?

Jorå, lite på tandborsten!

Och smaka lite direkt ur tuben!

Och kul är det!

Gullungen! Man blir ju glad bara av att tänka på henne! Och se, prata med, hålla, krama, ja man blir tokig av kärlek till vår fina lillasyster!

Lakrits, svart och läckert...

Jag älskar lakrits. Verkligen älskar. Sött, salt, med olika smaker, mjukt, hårt eller mittemellan. Ja gud vet alla varianter som finns! I våras var vi på lakritsfestivalen, som hölls här i stan. Rena guldgruvan! Vi köpte på oss massor! Och kort därefter hittade vi butiken Lakritsroten, inte långt ifrån där vi bor. Mannen besöker den då och då, för att fylla på förrådet. Och sen får man smygäta, för annars äter småttingarna upp alltihop...

Idag när jag kom hem från jobbet, ganska sent, så väntade mig en god middag och efter det en stor skål med gott&lakritsblandat. Som jag har proppat i mig! Mums vad gott det var!

Finaste 11-åringen!

Underbara, älskade unge. Idag för elva år sedan, så föddes en dotter, och en mamma, och en pappa. Eoner av tid har förflutit sedan den varma augustimorgonen då vår dotter kom till oss, vår flicka från Wonderland. Det finns ingen annan plats hon skulle kunna komma ifrån!

Idag var hon förväntansfull. Och vaken sedan tidigt, tidigt. Jag tror att hennes dag blev precis så bra som hon hade väntat sig. Lilla E fick hjälpa till att öppna presenter, jag tänkte att vad stor A har blivit, och vad fint hon iklär sig rollen som storasyster. Och hon fick böcker från storbarnshyllan. Och jag tänkte igen att vad stor hon har blivit. Ja, oj, 11 år. Då är man ganska stor.

Älskade, fina, rara! Grattis!

Tom Tits

Det brukar passa så bra när de två stora fyller år, en i juni och en i augusti i anslutning till sommarlovet, att åka på nån trevlig utflykt. I år ville A åka till Tom Tits. Det var ett tag sedan vi var där, och det är ju ett riktigt bra ställe när man har en skara barn med ganska stor åldersskillnad. På Tom Tits finns det något för alla!

Stormen var kul!

Och E tyckte att precis allt var skoj, som vanligt! Hon tog snabbt av sig skorna och tultade runt och var glad och nöjd.

I kapprummet hängde kepsar i långa rader.

Jag funderade på hur många kepsar och solhattar vi har blivit av med genom åren. Det blir nog en del...

Rätt knäppt, för jag som inte har haft nån inspiration att skriva, och ingen ork att rodda med bilder. Nu blev det visst lite ändå av bara farten. Njut så länge det varar! :)

05.34

I arla morgontimme blev jag väckt av en liten vällingsugen E. Suck, stön, min tur idag att gå upp, och man kan ju fundera på varför hon valde just min morgon att vakna extra tidigt...

Och vad som är otroligt retligt är att vi normalt sett är så ambitiösa när vi gör kaffe att vi maler bönorna...vilket är omöjligt att göra 05.34 eftersom kaffekvarnen låter mer eller mindre som en jetmotor.

Till 07 fick jag vänta, sen kunde jag inte hålla mig. Och fick sen trevligt sällskap av Hattifnattarna och mitt kaffe....

...tills resten av barnaskaran kom på benen, åt sin frukost och satte sig att rita. Minuterna därefter hade lilla E inte bara dekorerat pappret utan även sig själv. Och J klättrade i soffan med en tuschpenna i högsta hugg.

Ordningen är nu återställd och jag är inne på min tredje kopp kaffe.

Trött, tröttare, tröttast

Mannen och jag var på 40-årsfest igår. Idag har vi varit jättetrötta. Man orkar inte festa så hårt när man är på väg mot respektive ganska snart 40, det är bara att konstatera. Klockan är nu 21.30, mannen har dött soffdöden och jag började läsa lite men höll på att dö den där döden jag också (och ändå fick jag sovmorgon i morse!), så jag satte vid datorn istället. I väntan på att barnens förbaskade långa film ska ta slut så att jag kan hysta de återstående två vakna barnen i säng också.

Sen är det godnatt!

Kräftor i augusti

Det måste man ju äta. För att det är så gott. Och för att det är så trevligt svenskt. Efter lördagens utflykt var jag till affären med fyraåringen och handlade. Eftersom vi inte har för vana att storhandla eller planera mer än för vardagarna, så inträffar det ganska ofta att vi inte riktigt vet vad vi ska ha till middag på helgen. Idag var det en sån dag när vi inte visste. Sönerna föreslog kräftor, och det verkade som en bra plan så vi körde på det. Med fyra barn varav endast två kan skala själv blir det ett himla skalande. Så nu är jag mätt i magen, men trött i fingrarna!

Planeringsdag

Idag har dagis stängt. Rena dumheterna, tycker arbetsnarkomanen i mig. Men mamman i mig tycker att det är mysigt att vara hemma de två småttingarna. Vi ska köpa höstskor, äta makaroner med ost till lunch, bygga lego, läsa böcker och njuta av varandras sällskap.

Den ständiga kampen, att förena arbetsnarkomanen med flerbarnsmamman. Båda vill ha! Och båda måste få sitt. Lika svårt som det är på morgonen att slita sig från det sömnrufsiga småfolket, de mysiga barnpussarna och mjuka små barnkramarna, lika svårt är det att slita sig från excelarken och PM:orna (och kollegerna) på jobbet vid arbetsdagens slut.

För det mesta går det alldeles utmärkt, men det är jobbigt när det ena tränger ut det andra. När jobbet tarvar sena kvällar, nätter och helger. Eller när man som den här veckan har avverkat två VAB-dagar, en planeringsdag, två föräldramöten och tre lunchmatsäckar. Utöver det vanliga lämna, hämta, handla mat, laga mat, hjälpa med läxor, natta ungar osv.

Och värst är när allt händer på en och samma gång. Då får man bara ta ett djupt andetag och härda ut. This too shall pass! Och så får man lägga till "vara snäll" på to do listan, för det är lätt att glömma vara det när man är stressad...

Välkommen!

En ny blogg, så kul! Förra bloggen var en dagboksblogg med bilder, och det fyllde sin funktion vid den tidpunkten i mitt liv - jag befann mig i ett underbart land i Sydostasien under två år som medföljande till käre maken, och som ett sätt att hålla nära och kära i Sverige uppdaterade om familjens väl och ve, så fotade jag och skrev om vår vardag. Och så fotade jag miljöer och skrev om landet och våra resor i regionen.

Vardagen i Stockholm är inte fullt så varierad och inte alls särskilt exotisk, så bloggen förlorade lite grand sin funktion. Dessutom kände jag ett behov av att låsa bloggen för det blev för privat, men en låst blogg har sina begränsningar. Jag har funderat länge och väl och känt mig så velig, jag tappade lusten och visste inte hur jag skulle komma vidare riktigt.

Jag lät bloggen ligga i träda, tills jag slutligen kom jag fram till att det inte fanns några möjligheter att ta min blogg till nya höjder. Men mitt aldrig sinande behov av att skriva dog inte ut. Tvärtom verkar det som att jag har mer funderingar än någonsin. Som måste ut! Och här är platsen!

Och nej, jag tänker inte låsa bloggen, men kommer därmed att vara mer restriktiv när det gäller eventuella foton, samt att jag är försiktig med namn och privat information. Man vet aldrig vem som läser...

Välkommen, ni som har hittat hit!