Jag, idag

De ringde från förskolan vid lunchtid och meddelade att lilla E hade feber. Man känner sig som en lagom orutinerad förälder när man blir hemringd efter en halv dag, men det är inte så lätt alltid att veta om förkylningen bara är en förkylning eller om det blir nåt mer. Oftast är ju mina barn friska och blir sällan mer än snuviga, men den här gången var det lite värre. Med J vet man, när han blir ynklig och väldigt stackars-mig så vet man att det är lika bra att VABa. Men E är ju lika pigg och glad som alltid trots feber, snor och tät andning. Så även nu. Varm panna, men glatt humör. Vilket gör det trevligare att VABa! Man får så många fnissiga och glada stunder när man är med henne, en riktig liten skojfrisk dam är hon!

Men jag då? Varför är jag så trögbloggad nuförtiden? Få inlägg, och nog fotar jag men rynkar bara på näsan åt mina bilder, jag har ingen inspiration och har jag motivet får jag inte till det.

Alltid är det lika trögt i slutet på det kinesiska året. Jag är trött på tigern, som gav mig energi och styrka, men det blev lite för mycket av det goda. Jag känner mig utmattad i själen och längtar efter haren - som ju är mitt djur - som kanske kan pigga upp mig. Inte för att jag är så mycket för astrologi, men man kanske inte ska förutsätta att 1 miljard kineser har fel? ;)

Prestationsångest har jag nog också. Vill fota snyggare, vill skriva bättre, vill skriva oftare, vill ha en snyggare blogg, vill skriva om roligare saker. Jag har drabbats av en känsla att inget jag gör är nåt för andra att bry sig om, för när jag väl sätter mig och ska skriva ett inlägg så kommer tankarna som säger mig: inte intressant för andra, inte relevant, inte bra formulerat...

Och jag vet att det bara finns ett sätt att råda bot på blogghäftan, och det är att blogga mer, blogga oftare, fota mer, fota oftare, och framför allt säger jag nu till mig själv: sluta gnäll! Så det gör jag i detta nu. Slutar att gnälla. Livet är för kort för att gnällas bort.