Tänker på Burma

Sedan häromdagen när Aung San Suu Kyi blev frisläppt så har jag tänkt så mycket på Burma. Och därmed mina fina små elever, som jag tog hand om på skolan i Malaysia.

Jag funderar ofta på Burma, och det det burmesiska folket ligger mig mycket nära hjärtat, ganska naturligt då jag i och med mitt engagemang inom UNHCR i Malaysia mötte flyktingar från Burma.

I ett smutsigt och nedgånget hus, i de ruffiga kvarteren strax bakom det superlyxiga shoppingmallet Berjaya Times Square, hade skolan sina lokaler. Klassrummen var svettiga, för trångt var det, 40 elever i ett litet rum där eleverna satt som packade sillar, och endast en ynklig fläkt snurrade i taket.

Vi var tre lärare på ca 60 elever, som vi delade upp i tre grupper beroende på ålder och nivå i engelska språket. Det var en kul utmaning att undervisa, och mötet med eleverna var helt fantastiskt. Vilka underbara ungar! Ibland jättejobbiga, men mestadels så älskvärda!

Vi lärare brukade träffas en stund efter lektionerna, på haket som låg i gathörnet. Där kunde man få en iste och en rostad macka med Kaya för RM1 (2 kr). (Kaya är en kokosnötmarmelad som är en typisk Malay-grej, finns också i olika utföranden i Indonesien, Singapore och Brunei, säkerligen också Filippinerna och Thailand).

Burmesiska flyktingar har ingen framtid i Malaysia, och genom ett kvotsystem så skickas de med FNs hjälp vidare till länder som genom överenskommelse erbjuder dem uppehållstillstånd. Många kommer till Kanada och USA, en del till Europa och Australien.

Jag har kontakt (via facebook :) ) med några av de andra lärarna och får då och då höra om familjer som har blivit förflyttade. Jag är faktiskt också facebook-kompis med två av mina gamla elever, som båda nu bor i USA.

Kanske inte nåt särskilt spännande inlägg idag, jag känner inte ens att jag har nån förmåga att skriva så bra, men jag kom att tänka på allt det här, och var tvungen att skriva lite om det. Det känns så avlägset nu, när jag befinner mig här, i ett novembermörkt och kallt Sverige...

Välkommen, lilla dockan!

Jag tycker ju att det är roligt att skapa saker. Saker jag har gjort ger för mig ett otroligt stort mervärde. Det är inte bara själva skapelseprocessen jag tycker om, utan att se vad jag har åstadkommit, något beständigt, att titta på, känna på, tycka är fint eller fult men det att det består känns så bra. För det mesta annat man gör med händerna är sånt som inte blir kvar, man städar och diskar och plockar. Det är både trist och tar aldrig slut...

Men pyssel tar slut! Förr om åren var jag lite av en perfektionist, jag ville inte ge mig in på att göra saker, jag var lite rädd att det inte skulle bli så fint eller bra. Larvigt att hålla på så, kom jag på, för det resulterade ju bara i att jag nästan inte gjorde nåt alls.

Och numer har jag inte så mycket tid. Men det är tråkigt att helt avstå för mer tid lär jag aldrig få. Och nu var det en speciell målsättning jag hade, och då gick det av bara farten! För eftersom lilla E älskar dockor så ville jag att hon skulle få en i tvåårspresent.

Så föddes lilla dockan!

Mönsterdelarna, och en kopp kaffe. Att hålla mig vaken sent om kvällen, när middagsdisken var avklarad och ungarna i säng. Först då finns det lite tid över.

Huden ihopsydd, kroppen, armarna och huvudet.

...och här ligger kroppsdelarna. Stoppade i ull. Först en hård kärna, sen lager på lager av härlig, gosig ull. Med hjälp av en filthål så fäster man ullen. Filtnålen är lång och har hullingar längst fram, och genom att dutta med den blir ullen tovad, så att kroppsdelarna blir fasta och lagom kompakta.

Huvudet får delvis sin form genom att man fäster trådar vid ögonlinje, nacke, kinder. Sen ska kroppen stoppas! Och här ska huvudet sys fast. Gulp! Det känns faktiskt på något knasigt vis lite läskigt när man nålar fast huvudet med de långa nålarna!...Så jag fick ta Js docka (som jag sydde förra hösten) som lite sällskap. Han fick hålla nya dockans hand :)

Här är dockan klar, har fått ögon, mun, hår och kläder! Hej lilla dockan! Välkommen till oss!

Lite utav poängen med denna typ av mjuka dockor är att ögonen och munnen mer eller mindre ska vara neutralt sydda. På så vis blir dockan mer levande för barnet, för tänker man sig att dockan är ledsen, så ser den ledsen ut, och tänker man sig att dockan är glad, så ser den glad ut! Prova själv, så får du se!

Och lilla E, hon älskar sin lilla docka! Bruna ögon fick den, precis som hon har, och rött hår, för lilla E älskar Pippi. Det återstår att se vilken hårfärg E får så småningom, nu är det ju småbarnsblont. Men jag tror att nästa docka jag gör till henne ska få brunt hår, för det är vad jag tror att hon har. Det blir nog först när hon börjar efterfråga en liten kompis till dockan. Jag vill ju låta dockan ha E för sig själv ett litet tag först!

Goseliten två år!

Finaste, mest älskade lilla E! Två år idag! Eftersom vi var i gamla hemstaden över helgen (för att bevista min svägerskas bröllop igår), så firade vi lillpluttan hemma hos mamma i förmiddags innan det var dags för oss att hoppa på tåget hem.

Så fint hon tyckte att vi sjöng, jomen, lite stämsång och allt. Men J tyckte att vi sjöng fel. Vi sjöng ju "Vi gratulerar" istället för "Ja må hon leva"...

Och god hjälp fick hon att öppna presenterna. Tre ivriga storasyskon!

Sjunger, spexar och leker med nya dockan!

Och kusin L:et hade gjort en potatis med flaggor i! Hela paketet flaggor gick åt. Dessvärre svenska, eftersom skånska inte gick att finna i butikerna. Men lilla E är väl i och för sig mer svensk än skånsk, jag behöver nog inte nödvändigtvis påföra henne alltför mycket av min lokalpatriotism ;)

Inte världens bästa bilder, men det var för många storasyskon med på de flesta, så en del fick jag välja bort och andra kunde jag beskära lite. Jag vill ju inte gärna publicera bilder av de två stora barnen på en öppen blogg, så det får vara så. Dessutom är jag absolut dödstrött efter en intensiv helg och tågresan på det, samt en eventuell förkylning på gång. Eller så är det bara trötthet. Går och lägger mig tidigt ikväll och hoppas på det sistnämnda...

Den sötaste clownen i stan!

Igårkväll var vi bjudna hem till As kompis familj, för lite häng och trick or treatande. Det var A och två kompisar, V gick i sällskap med ena kompisens två småbröder. J valde att stanna kvar i huset och bygga med lego, men lilla E hängde glatt på "sejerna" (tjejerna).

När de tre större gjorde sig i ordning blev ju såklart lilla E mycket sugen på att klä ut sig hon med, så hon grävde fram clownhatten och krävde att bli sminkad! Hon har ju stenkoll på allt som händer.

Och humor har hon ju också. Vad sägs om den här:

Jag: "Var är Fingal Olsson?"

Lilla E: "Sitter där borta!" (skiner upp)

Jag: "Nä, sitter han där borta?"

Lilla E: "Han är dö!!"

Jag: "Men han rör sig?!"

Lilla E (på Martin Ljungs dialekt): "På sig!"

Och sen gapskrattar hon! Och alla andra också! Och då skrattar hon ännu mer, och rabblar fritt citaten om igen!

Hon är ju bara för skön! Man dör ju av söt-chock!